När jag går till jobbet kan jag välja att gå förbi en räknare som visar hur många dagar det är kvar till julafton. Under hösten var det trevligt att följa med hur siffrorna minskade från 100 dagar till åttio och sextio. Men ju närmare julen vi kommer desto mer ambivalent blir jag inför räknaren.
Jag tycker om julen, jag tycker om stämningen som byggs upp inför högtiden och jag gillar gemenskapen och mysfaktorn. Ja, jag gillar till och med julmusiken och julbelysningen. Men det som gör mig, och troligen många andra, stressad är presenterna som ska inhandlas.
Varje år önskar jag att jag köpt julklapparna redan i juli och att de nu skulle ligga inpaketerade i skåpet och vänta, och varje år märker jag att det fortfarande bara är en önskan. Istället kommer jag på mig själv med att mer eller mindre uppjagad bolla julklappsidéer i huvudet medan jag skyndar fram på gatan eller trängs i spårvagnen.
Att försöka hitta en betydelsefull present till någon som inte själv vet vad hen vill ha eller tycker sig behöva känns svårt. Samtidigt är det här med att ge en tvåvägsgrej. Det gläder också mig att se mina nära och kära glada. Därför vill jag åtminstone försöka hitta något av betydelse, men också komma ihåg att glädje skapas av samvaro och inte av dyra presenter.
När tidningen gick i tryck visade räknaren 41 dagar kvar till julafton. Pulsen har lugnat sig en aning och listorna i huvudet börjar ta form. Det är dags att kavla upp ärmarna och sätta igång.
