Kapsyler, fotbollskort, pokemons, frimärken eller autografer – barn kan samla på allt möjligt. Själv var jag måhända ett underligt barn – jag samlade på ögonmänniskor. Det fanns en lista på sådana längst bak i min första dagbok. Jag kunde inte då med ord formulera definitionen på en ögonmänniska, men jag visste utan tvekan när jag hittat en. Det var människor som såg, som hade en bekräftande blick. Listan var inte lång, och några av personerna hade jag aldrig ens pratat med, det behövdes inte.
Vi vet idag att den bekräftande blicken är helt avgörande för att barn skall utvecklas till sunda och stabila människor. Ett litet barn söker förälderns blick många gånger per minut. Jag sörjer och oroas över de barn som gång på gång söker, men inte hittar den bekräftande blicken eftersom föräldern har ögonen fästa på sin mobiltelefon eller barnvagnen är vänd mot färdriktningen istället för mot den som skjuter vagnen.
Att se någon i ögonen är djupt intimt, förälskelser kan uppstå så, vid första ögonkastet. Men det finns andra sorters blickar, hotfulla och krävande. Det är stor skillnad på att spänna ögonen i någon eller modigt och öppet möta någons blick. Många djur och människor uppfattar det som hotfullt med direkt ögonkontakt. Det handlar om att mäta sina krafter. Ett mentalt chicken race där den som är fegast kapitulerar genom att vika undan med blicken.
Men så finns den andra sortens seende. Den mötande blicken som bekräftar utan att döma eller kräva. Människor vars liv präglas av bön och tystnad är ofta ögonmänniskor. Kanske det handlar om närvaro om gudstillvändhet. Att få möta en sådan blick ger både vila och kraft. Att vara sedd i kärlek gör att man med kärlekens ögon kan se.
Sofia Torvalds skriver i sin senaste bok ”Två kors och en fisk” att hon enklast förklarar hur det är att leva som kristen med att det är som att någon varje dag ser på en med en vänlig blick. Jag citerar fritt ur minnet.
Det seende ögat i en triangel är en vanlig symbol i våra kyrkor. Det behöver inte vara en skrämmande symbol, utan en av de vackraste, en påminnelse om att var och en av oss är sedd och bekräftad. En påminnelse att också vi kan ladda våra ögon med kärlek i mötet med våra medmänniskor. En blick kan säga mer än tusen ord. Ibland är det inget mer som behövs.