Nästan varje vardag i mitt vuxna liv har mitt arbete handlat om att tala till och med barn. Både som författare och som redaktör vid barnredaktionen på Yle. I skrivande stund är jag mitt i ett tvåveckors sjok där jag varje dag står tio timmar på studiogolvet och regisserar årets julkalender. Och det finns inget jobb i världen jag skulle byta mot det här.
När man hela tiden fokuserar på en ung målgrupp blir det en vana att lyssna in sig hos de barn man träffar. Det blir också nödvändigt att lyssna på den där fyraåriga flickan som var jag. Jag har märkt att det är något man kan lära sig. Man kan öva sig i att öppna luckorna till minnen och upplevelser som man inte visste att fanns kvar.
Kanske det delvis beror på min ständiga strävan att skapa bilder för barn att jag kände mig tilltalad när jag läste den irländska mystikern Lorna Byrne. Jag tror att många jag till vardags stöter och blöter åsikter med inte ens skulle överväga att läsa mer än bakpärmen på hennes böcker. Lornas skildringar av sina möten med änglar kanske i sin nästan barnsligt enkla rakt på sak-stil stöter bort många andra som – liksom jag, inbillar jag mig – sätter värde på resonemang som utmanar intellektet och inte inbjuder till huvudskakningar? Men hon har fått många bitar i min livssyn och tro att falla på plats. På något vis slår hon en bro till den där fyraåringen, till det jag visste och kände då. Jag känner igen mig. Därför ville jag så gärna göra den intervju med henne som ingår i den här tidningen på sidan 10.
Uppvuxen i en luthersk församling med aktivt ungdomsarbete fick jag tidigt vissa saker klara för mig. Till dem hörde att vi inte ska fresta Gud: alltså inte be om tecken. Därför var det häpnadsväckande att läsa Lorna Byrnes uppmaning till den som längtar efter bekräftelse på att änglarna runt oss är verkliga: Be om ett tecken. Och var lyhörd om du får det.
Jag satt en söndag för flera år sedan i Kumlinge kyrka och väntade på att mässan skulle börja. Högst där uppe i koret längst framme i kyrkan såg jag en gul citronfjäril fladdra mot fönsterrutan och flyga runt i små cirklar. Det här med att föra ut insekter levande är en av mina grejor, så jag fattade ett beslut och sa till de osynliga änglarna: ”Okej, hjälp den där fjärilen ut, för jag har inga chanser att räckas till den!”
Rätt länge följde jag fjärilen med blicken, men när mässan slutade hade jag glömt den. Vi gick ner till den andra ändan av kyrkan, genom dörren till vapenhuset, skakade hand med präst och kantor, gick vidare mot dörren - och just då var det något som kom bakifrån och kittlade min kind. En gul citronfjäril fladdrade vidare från min kind, rakt ut i solskenet utanför kyrkporten.
Har du sett så många fjärilar? sa min man när vi körde tillbaka till sommarstugan. Ett moln av fjärilar dansade framför vår bil nästan hela vägen hem. Sånt händer.