Vi står tätt, kropp invid kropp. Det är tvunget, för utrymmet framme i kyrkan är begränsat och vi är närmare femtio stycken. Samma kyrksal har vi sjungit i förut. (Samma sånger också, förlåt kära publiken!) Jag sneglar över gruppen. Min kör. Hår har grånat, ansiksdrag har mognat och fårats där sorg och glädje satt sina spår i oss, både utanpå och inuti.
”Det finns inga ord för glädjen, som Andens gemenskap ger …” Sången böljar och jag känner att plankan just under min högra fot faktiskt knarrar varje gång jag gungar med i takten.
Så mycket drar genom huvudet innan sången är slut. Det svåraste, det käraste, det sköraste som hänt mig och oss. Vi sjunger om hemligheten i att vara gemenskap, att vara en kropp. Glimtvis kan jag ana att det här är sant, att det är just så. Att det är liv och Ande som far igenom sammanhang där människor möts i en oförställd längtan och hunger efter Gud själv.
I den stillnade gråten över de förluster vi haft och de förluster vi ser komma förenas vi i sånger om kraft och råd ”… för var särskild tid, med särskild nåd”.
Får det vara så enkelt?
Ja, det tror jag.
Genom mörkret i världen och i våra egna liv bär vi hemligheten om den kärlek som vidgar allt vårt hjärta, all vår själ och all vår kraft. En hemlighet där kroppen intill i alla lägen blir lika värdefull och livsviktig som ens egen.
”… Och din nästa så som dig själv.”