Vi har inte fått klä oss själva särskilt länge. Under tusentals år var det killarna som bestämde vad som passade sig och vad som var snyggt. Flickors fötter har bundits, kvinnors midjor har snörjts och platåskor har hindrat damer att fly. Korsetterna i stål och valben deformerade inte bara inre organ, de deformerade också själen. Friheten att röra sig, att springa, att hoppa och att rida var pojkarnas privilegium. Kvinnor i fält och krig som någon gång, av praktiska skäl, drog på sig ett par byxor anmäldes och arresterades för att byxorna var oanständiga och avslöjade figuren. Det var ju lite märkligt eftersom det dåtida modet var blottlagd hud, djupa dekolletage och accentuerade stjärtar. På 1890-talet utlystes ett undantagstillstånd i Frankrike när det gällde brudar och brallor. För att säkra vinsterna i det framtida Tour de France och minska olyckor fick flickor börja cykla med byxor.
På 1900-talet åkte inte bara kjollängden upp och ner, även byxorna, och särskilt jeansen, blev allas, men fortsättningsvis finns det mycket märkligt med kvinnor och kläder. Antingen klär vi på oss för mycket eller så klär vi på oss för lite. Kan faktiskt inte minnas en enda notis eller artikel där det stått att männens kläder har orsakat en kriminell handling men när det gäller flickor minns jag för många.
1988 vigs de första kvinnorna i Finland till prästämbetet. Vuokko har designat ämbetsdräkten men det finns inget av det vilda och kvinnliga, som man annars förknippar med Vuokko, i den designen. Jackan är rak och går över stjärten. Över bysten är det fyra lager ylle. Kjolen är om möjligt ännu rakare och går till vaden. Under jackan har man en sladdrig och tunn polo. Hela dräkten utstrålar motvilja: vi går med på att ni blir präster men låt det bli en tydlig skillnad mellan riktiga präster och kvinnliga präster, och det kvinnliga ska vi göra allt för att dölja. Kaftanen, männens ämbetsdräkt, har däremot samma smickrande effekt på manskroppen som fracken, och det går inte att ta miste på vad man jobbar med. Men tjejvarianten hade inget prästigt över sig och den funkade aldrig för mig. Den kändes som ett plagg som förminskade både mig och mitt ämbete och det kändes som om det också var meningen. Jag sydde upp en egen klänning.
2008 försöker sig Kirsimari Kärkkäinen på en mera kvinnlig variant. Det är fortfarande svårt. Det finns ännu en motsägelse mellan statusen präst och statusen kvinna. Är det för kvinnligt förloras ämbetstrovärdigheten och är det tvärtom så göms kvinnan. Nu har den totalt intetsägande polon iallafall ersatts med en prästskjorta och man får välja mellan byxor och kjol. ”Ljusstrålen”, dvs den dekoration som finns över jackan, distraherar mig, men du kan i alla fall cykla till din vigsel.
Min egen prästklänning är det absolut äldsta plagget i min garderob, men den är fortfarande en klar favorit. Inte bara för att den är snygg utan för att den är ideologisk. Den är tydligt kyrka och den är tydligt ämbete, men den är också kvinnorörelse. Den är feminism, för jag valde att klä mig själv.