Band brister. Det är ett ofrånkomligt faktum. Vänskap kan växa till avstånd, kärlek kan svalna – alla goda intentioner till trots.
Att ett äktenskap slutar i en skilsmässa är inte längre något som omgivningen noterar som något skamligt eller ens särskilt ovanligt. Men för de inblandade är det ändå, oftast, en smärtsam omvälvning som kräver stora ansträngningar för att rädda hela det nätverk av relationer som drabbas.
Ändå brister det trots många och goda försök. Ibland på grund av bristande vilja eller ork att försöka. För de barn som kastas in i processen finns det inget annat hopp än hoppet om vuxna föräldrar som klarar av att behålla sin vuxenhet, mitt i känslotumultet. Det här är ett av de råd som förs fram i en färsk bok av Jari Sinkkonen och Heli Pruuki, intervjuad denna tidning. Sedan lanseringen har författarna fått kritik från dem som upplevt boken som moraliserande och förenklande. Det finns ingen orsak att peka finger i skilsmässodiskussionen, eftersom varje relation är unik. Samtidigt går det inte att komma ifrån att det är barnet som riskerar att hamna i kläm om föräldrarna inte klarar av att hantera situationen. Barnavårdsföreningens kampanj Se mej! inleds nästa vecka, för att uppmärksamma den stress som ofta drabbar barn i samband med separationer.
Varje år berörs cirka 30 000 nya barn av skilsmässa. Vid sidan av dem lever alla de som sedan tidigare jobbar på att anpassa sig till en tillvaro där föräldrarna inte längre finns under samma tak, eller ens på samma ort. För kyrkan är familjearbetet ett viktigt fält, både för att förebygga familje- och relationskriser och för att hjälpa dem som valt en skilsmässa som sista utvägen. Det är ett viktigt arbete, för samhällets skull, för familjernas skull och framför allt för barnens skull. Därför är det tragiskt att hyveln går över kommuner och församlingar också här. Familjerådgivarna har redskap och hopp att dela med dem som står mitt inne i känslostormen, med berättelser om hur det går att få ihop bitarna trots allt.
För ett par år sedan intervjuade familjerådgivaren Nina Kauppinen föräldrar som lyckats ordna barnens vardag på så ett bra sätt som möjligt. Det byggde på medvetna beslut om att sätta sina egna behov och känslor åt sidan och samarbeta för barnets skull. Hon definerade tre modeller där det lyckats. Där fanns det sakliga samarbetet, där föräldrarna var hövliga i ärenden som gällde barnen, även om de inte ens såg varandra som vänner. I andra relationer var samarbetet tätare och mer respektfullt mellan föräldrarna. I den tredje modellen var föräldrarna vänner och hjälpte varandra också ekonomiskt i ett tätt samarbete.
I Bokens (typiskt lutherska) tio teser handlar en om att inte försvåra barnets vardag. Oavsett de är under skolåldern eller tonåringar har barn rätt att bli hörda och bekräftade just i den ålder de är. Barnen borde vara överenskommelsen som består, oavsett hur de vuxnas vägar tar sig.