Hur mycket jag än skulle vilja undfly det, så kan jag inte undvika att låta så kallade ”terrordåd” påverka hur jag fungerar i vardagen. Det gäller särskilt nu när ett sådant dåd drabbat Åbo, min hemstad under största delen av mitt vuxna liv.
Terrorn har kommit för nära, och jag skäms för att säga det, men efter händelsen märker jag att jag inte kan låta bli att granska vissa av mina medmänniskor med en misstänksam blick. Jag kan inte låta bli att tänka: Tänk om han som går där vill skada mig. Jag kan inte låta bli att se imaginära knivar i handen på ”främlingen”.
Nu vet jag att sannolikheten att någon till exempel skulle sticka en kniv i mig eller köra över mig med en paketbil är minimal. Jag vet att i det stora hela är incidenten i Åbo och dylika dåd trots allt sällsynta.
Jag vet att min oro är orimlig och även i någon mån orättvis mot alla dem som inte vill något annat än att leva i fredlig samexistens med mig och andra. Allt detta vet jag, men trots det försvinner inte min oro.
Dylika dåd bryter upp min normala vardag och sår ett frö av misstänksamhet.
Jag tror att ett av de främsta brotten dylika dåd gör är att rubba tilliten vi har till våra medmänniskor. I regel tror vi inte att någon vill göra oss illa. Det skulle aldrig falla oss in att ens reflektera över det. Vår livserfarenhet visar oss att vi kan lita på att den som vi möter på gatan eller den som kör förbi i en paketbil vill oss väl. Men jag har berövats en sådan grundläggande tillit till min medmänniska.
Tyvärr står andra redo att ersätta tilliten med tal om nationell säkerhet och utvisningar. Min (och andras) misstänksamhet inför främlingens närvaro föder nämligen sådana röster i samhället som arbetar för vissa medmänniskors utanförskap. Dessa röster försöker lura mig att tro att min misstänksamhet är berättigad. De vill normalisera den och göra den till en del av min nya vardag. De vill inte lindra den, utan vill utnyttja den för att stänga nationsgränser för främlingar.
För att jag ska kunna göra motstånd mot sådana destruktiva röster behöver jag en plats där jag, tillsammans med dem som nu är offer för min misstänksamhet, kan mötas i kärlek. Jag behöver en plats där jag kan lära mig att åter se främlingen som min broder eller syster. En plats som föder tillit, inte misstänksamhet. Jag behöver kyrkan, som visar mig vad sann gemenskap innebär.
Jag ber att Gud, den nådige och kärleksfulla, ska stöda och trösta alla hemma i Åbo. Jag ber att han ska befria oss alla från vår fruktan och ge kraft att skapa en levande gemenskap.
Jag ber att vi alla ska finna platser där vi kan mötas som medmänniskor – platser för tillit.