Att lämna semestern bakom sig är att lämna havet, för mig liksom för så många andra. Havet hör till de där fenomenen som känns så självklart positiva och angelägna att jag har svårt att föreställa mig att någon skulle se på havet annorlunda än jag. Alla älskar väl havet? Men det är hälsosamt att komma ihåg att orsaken till missförstånd och konflikter ofta uppstår när det plötsligt visar sig att det finns grupper och kulturer som faktiskt ser annorlunda på det som jag håller för självklart.
Många av oss håller det antagligen för självklart att havet för ”alla” finlandssvenskar står för något av det mest positiva i tillvaron: Våra rötter, våra nöjen, våra äventyr. Spänning och terapi på en gång. Det vittnar våra gemensamma texter om. Det dansas på bryggor i sommarnatten, det är segling och spegling och Ta mig till havet.
Därför hajade jag till när jag i somras besökte den lilla kyrkogården på Vårdö. Vi hade stannat för att titta på kyrkan som ligger vid vägen till färjhamnen i Hummelvik. Kyrkan var låst, men på kyrkogården stannade vi framför en minnessten över dem som drunknat. Att en sådan sten har rests på en åländsk kyrkogård är förstås inte ägnat att förvåna. Det som fick mig att stanna upp var valet av text:
”Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Och havet fanns inte mer.”
Samma text såg jag sedan också på minnesstenen över drunknade utanför Föglö kyrka – kanske den kyrka i Finland som vid sidan av Kökar har den mest hänförande havsutsikten? Just därför talar textvalet så starkt. För dem som reste de här minnesmärkena var det inte seglingsromantik och semesterhav som gällde. Här var havet den som gav och den som tog, och himlen en plats där inget grymt hav längre kunde ta någon.
Så nära mig, som har både åländskt påbrå och stuga på Åland, lever en annan infallsvinkel på havet än den jag oreflekterat skulle ha kunnat påstå att ”alla” delar. Det är värt att tänka på. Man blir en gnutta klokare när man får se på det välbekanta ur en obekant synvinkel.
Jag har en gång tidigare upplevt hur texten på en minnessten vidgade min bild av havet. Det var när jag besökte Cabo da Roca. De här mäktiga klipporna utgör Portugals och den europeiska kontinentens västligaste punkt. På medeltiden trodde man att Cabo da Roca var världens ände. Här finns inga öar, allt man ser är havet, det hav över vilket upptäcktsresandena seglade. På en sten står en text av 1500-talspoeten Luis Camoes: ”Aqui – onde a`terra se acaba e o mar comeca” / ”Här – där jorden slutar och havet börjar”. Här slutar det kända. Här börjar vägen till undergång eller till nya världar.
Vi behöver texter som hjälper oss att se på det bekanta ur obekanta synvinklar. För att inte invaggas i tron att vår egen infallsvinkel är den normala. Och för att bättre förstå vår sköna, sköna värld.