Det finns ett före och ett efter Åbo, en känsla av allt i ett slag har förbytts i något annat, skrämmande. Det är sant. Samtidigt har ingenting alls förändras. Den här veckan ska barn gå i skolan, kommunala tjänstemän förbereda beslut, blomsterförsäljare ställa fram sina varor och sjukhuspersonal byta kompresser och dropp, precis som vanligt.
Också detta är sant. I själva verket är det den sanning vi tillsammans behöver jobba för, oberoende av var vi är födda och uppvuxna.
Att slå vakt om vår trygghet är ett fortgående och gemensamt arbete.
Det finländska rätts- och säkerhetsväsendet har inte varit främmande för potentiella våldshandlingar av det grymma slag som utspelade sig på torget. För oss, som sluppit se och fundera på dem, är det ”nya” en illusion. Samarbetet mellan myndigheterna har fungerat, och även om varje offer i fredags var ett offer för mycket, framstår myndigheternas arbete som välorganiserat och effektivt. Så hur kunde man ha förhindrat att det överhuvudtaget skedde? Troligtvis inte alls. En enskild individ som tappat greppet om tillvarons rätt och fel är svår att stoppa. Både i Madrid, London, Stockholm, Bryssel – och Åbo.
Våldet är inte nytt. Formen och syftet, som nu definierats som terrorbetingade, är däremot främmande och skrämmande. Det behövs en saklig och öppen diskussion om radikaliseringen och hur man kan stoppa dess spridning. Det handlar om allt från förebyggande arbete, främst bland unga, till hur de som redan har radikaliserats ska förhindras att sprida hatet vidare och att planera och utföra våldshandlingar.
Det säger sig självt att det inte är en lätt fråga. Samtidigt som det handlar om att skydda dem som bor i landet – också alla dem som nyligen flyttat hit för att undkomma samma slags våld – är varje ingrepp i den öppna rättstatens grundvalar en eftergift av något slag, en eftergift i sista hand för våldet.
Än religionen då? Är den – de – farliga krafter eller inte? Det måste få sägas högt att alla religioners företrädare bär ett ansvar för hur de hanterar våldskulturer inom sina led.
Det är bra och förutsägbart att både ärkebiskop Mäkinen och företrädarna för de muslimska samfunden i Finland stiger fram och fördömer våldet, samtidigt som de manar till lugn. De säger det som måste sägas när tragedin är ett faktum. Däremot är det mycket svårare för en religiös grupp att stiga fram och begära hjälp med att kuva radikalisering i de egna leden innan något händer. Så ovälkommen och skrämmande en sådan upptäckt än är också för olyckliga medlemmar i den gruppen, innebär det som kunde förebygga våldet att en utsatt minoritet exponerar sig för oförståelse, både i de egna leden och utifrån. I den oförståelsen är vi alla delaktiga och skyldiga.
Också det här borde vi våga diskutera. Också den här sortens öppenhet måste vi hjälpas åt med.