”Gummibandet” är en bild som beskriver hur ett tryggt barn sakta upptäcker världen, meter för meter. Föräldern sitter kanske på en parkbänk och barnet leker i en sandlåda i närheten. Mellan dem går ett osynligt gummiband som med jämna mellanrum drar barnet tillbaka till föräldern på bänken. Där sitter barnet kanske en stund i famnen och tankar trygghet och nytt mod hos den trygga vuxna. Sedan vågar barnet ge sig av igen och upptäcka klätterställningen som kanske ligger lite längre bort från bänken och tryggheten än sandlådan. Gummibandet tänjer lite längre än senaste gång. Om bandet inte fungerar vet barnet inte var hen kan få trygghet och måste ty sig till sig själv och egna metoder för att lugna sig.
Hos ett adoptivbarn, som vi har i vår familj, börjar man bygga ett helt nytt gummiband när barnet kommer till familjen. Det betyder att bandet sannolikt alltid kommer att vara lite kortare än andra jämnårigas gummiband till föräldrarna. Reviret är lite mindre, bandet kanske inte är lika starkt och stretchtåligt som kompisarnas. Det märks särskilt i nya situationer där barnet förväntas klara sig själv så som skolstarten – en mycket efterlängtad men också utmanande händelse i vår familj.
Visst har dagis och förskola också varit stora steg i självständighet men skolan känns som en helt ny nivå för vårt familjegummiband. Istället för att ”ge över” tryggheten till dagis- eller förskolepersonalen får vi nöja oss med att vinka hejdå på gården. Sedan är det upp till barnet och klassläraren att hitta en kontakt som håller också för otrygga situationer under dagen.
Det handlar förstås också om mitt kontrollbehov som förälder. Det är smärtsamt att ge bort kontroll som man haft, att acceptera att man varken kan eller får veta allt längre. Att släppa tygeln och ta upp tilliten, en av de svåraste formerna av andlig träning för överbeskyddande föräldrar som jag. Tacksamt tar jag emot den hjälp som finns att få, för här känns det som att kyrkan har hörsammat mig och alla andra neurotiska mammor och pappor.
Jag tänker på skolvälsignelserna, en relativt ny ceremoni för barnfamiljer där barnet helt enkelt välsignas inför skolstarten. Och visst känns det fint för barnen att bli uppmärksammande och välsignade i och med det nya livsskedet, men minst lika viktig är välsignelsen för mig som förälder.
Jag blir påmind om den trygghet som jag en gång hittat i kyrkan, i församlingen och i tron. Jag får lämna mitt barn i Guds famn och lita på att han finns med hela skoldagen. Både jag och mitt barn får vara trygga i Guds famn, han lär inte ska behöva några gummiband för att finnas nära.