Svenska Yle har följt med hur marknaden rör på sig för båtar och skärgårdsliv. Eller rättare sagt inte rör på sig. Det visar sig att båtförsäljarna suckar djupt. Privatpersoner som försöker sälja sina båtar drar också bekymrade andetag. Det är svårt att få ögonstenarna att gå åt. Båtbranschens centralförbund Finnboat har undersökt konsumtionsvanorna. På tio år har försäljningen av båtar halverats. Av resultatet drar förbundet slutsatsen att finländarna inte längre vill sätta tid eller energi på att äga båt, utan hellre reser eller hyr något i stället. I samma veva åldras de gamla båtägarna, de som utgjorde den första stora ”ärva-generationen” och som hade råd att skaffa båt eller sommarstuga. Deras ägodelar avyttras och frigörs nu i rask takt.Men nu tycks ingen vilja ha dem längre. Inställningen till ägande har överlag förändrats. Torp eller segelbåt är inte drömmen för alla. Den slutsatsen drar Finnboat. Den slutsatsen skymtar också i Yles artikel. Är folk – läs: unga – numera för bekväma?
Nej, det finns också en annan sanning. Artikeln och undersökningen blottar än en gång den djupa klyfta mellan våra generationer som ingen riktigt vill tala om. Den går ungefär mellan dem i 40-årsåldern och de under. Mest markant syns den mellan de unga vuxna och deras föräldar, mellan dem som fortfarande har något som de efterkommande inte längre kan räkna med.
40 + är den sista generationen som trots samarbetsförhandlingar och nedskärningar fortfarande i grunden litar på att det måste finnas en vardag med jobb, ekonomisk trygghet och lagstadgad semester någonstans bakom hörnet. Dagens unga söker tjugotals sommarjobb för att finansiera studier – om de kommit in någonstans – och är väl bekanta med telefonförsäljaruppdrag, snuttjobb och nollkontrakt. Turlistan för jobbet är telefonsignalen som kanske ljuder om en timme Eller nästa dag. Eller inte alls.
De är också fullt medvetna om att de kanske inte har jobb ens efter att studierna är klara. Ett fast arbetsförhållande, en betald semester är ingen självklarhet längre. Allt flyter. Utom båten.
Generationernas oförståelse för varandras förutsättningar är problematisk. De äldre lever på en tro där allt går ”bara man jobbar hårt och biter ihop”. Så blev de lärda av sina föräldrar, de som hade kriget och den efterföljande ekonomiska uppryckningen i minnet. Berättelsen löd: Vi hade det dåligt, men skaffade en utbildning och jobbade upp oss. För dem som präglats med den storyn är det svårt att se att deras välmående, välutbildade barn balanserar i en tillvaro där det i värsta fall varken finns jobb eller uppsving att hämta. Eller att man kan jobba hårt för något utan att det går bra ändå. Följaktligen stämplas också de som inte följer det gamla mönstret lätt som lata eller kräsna.
Det här gör ont. För bägge parter. För vem vill säga högt att den ena har ätit en kaka som inte längre finns kvar.
May Wikström är chefredaktör för Kyrkpressen.