Ur minnet citerat ”… hon hade en stor begåvning för vänskap”.
Stressnivån i den finländska vardagen, precis som i många postindustriella samhällen, gör att de naturliga andningshålen av mellanmänskligt umgänge verkar ha försvunnit.
Romantikerna talar om hur man förr i världen gick ut och in till varandra i stugorna och satt och pratade över en okomplicerad kopp kaffe. Så var det förr, säger man, och antyder att det är folk som har förändrats. Blivit mer komplicerade, kontrollbenägna och moderna.
En stor bit av sanningen handlar om tidsanvändningen. En oanmäld gäst som dyker upp vid fel tillfälle, när det ena barnet ska skjutsas till fotbollen och vattenjumppan börjar om en kvart, spränger en planlagd tillvaro i tusen atomer.
Hur blev det så? Tiden är en gåva, lärde munken Wilfrid Stinissen. Den ges oss, tas inte ifrån oss. Men vi har fyllt den till bristningsgränsen, så pass att vi numera också shoppar och handlar knäckebröd under tidpunkter på dygnet när både vi och kassan i stormarketen borde lägga huvudet på kudden.
Följderna för de så viktiga vänskapsrelationerna är inte positiva. Vi har inte glömt eller blivit av med vår begåvning för vänskap. Men många av oss känner smärtsamt att vi inte hinner med den, prioriterar bort den. Sommaren är undantaget. Då saktar i bästa fall farten ner och det är tydligt hur finländarna försöker hinna ikapp sitt vänskapsbehov. Vi möter varandra i loja samtal när vi inte på rak arm minns om det är onsdag eller torsdag. I de stunderna kan det glimra till en överväldigande tacksamhet över vännerna. Dem som man förvånat märker har gått med en största delen av ens liv. Andra som givits en i farten, trots bråttomlivet, och vars status som ”vän” plötsligt drabbar som en sekundsnabb insikt. Vänskap är viktig och behövs året om. Vi känner med rätta saknaden bränna till i kapp med biffarna under en grillkväll på högsommaren.
När nätverken prövas är det ofta vännerna, vid sidan av familjen, som spinner trådarna segast och snabbast. En färsk undersökning av lektor Sanna-Liisa Liikanen från yrkeshögskolan Diak visar att fattigdomsdrabbade familjer litar minst på den institutionaliserade hjälpen från samhället. I nöden aktiveras ett helt livs investeringar i vänskap på ett sätt som ofta överraskar de drabbade.
Men det handlar naturligvis inte bara om nöd. Också lusten över livet får sin kraft av vänskapen, alla grå novemberdagar och sega kvällsmöten till trots. Snart startar terminen igen. Skolorna öppnar dörrarna, karusellen går igång. Håll fast i vänskapen trots allt.
Det är nämligen inte gott för människan att vara allena.
May Wikström är chefredaktör för Kyrkpressen.