Jag vet att jag borde vara lycklig men jag är bara sårbar
När glasskioskerna tveksamt rullar upp sina jalusier och högtryckstvättarna smattrar mot båtbottnarna, när kvällarna är dubbelbokade av vårfester och avslutningar, när man börjar göra listor över terassbygget på rutigt papper, när abiturienterna lägger sig på tunna handdukar i parkerna, när man laddar ner träningsappar och sjökort i telefonen, när man sätter på sig kjol fast benen är bleka, när det verkligt goda livet äntligen ska börja däckar jag alltid i melankoli. Det börjar i svårmod och ängslighet.
Allt blir svårt. Jag stirrar ut i den allt ljusare vårnatten och alla ljud är hårda. Känner jag doft av syren och skitdike brister jag. Havsdoft gör mig helt genomskinlig. Jag vet att jag borde vara lycklig men jag är bara sårbar.
År efter år möter jag våren med en klump i halsen. I själva verket blir klumpen bara större och fast jag ägnar för mycket tid åt att knäcka koden kring mitt missmod kommer jag ingenstans. Men i facebookflödet finns plötsligt min Dr Phil: Du är inte deprimerad, du har bara en Nära Livet-upplevelse! Och jag känner i hela mig att det stämmer.
Jag är inte sjuk, jag är tvärtom: jag är så otroligt berörd och tacksam men jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Våren gör mig fullständigt närvarande och det finns inte några filter utan allt, precis allt, går i kroppen. Ljuset, ljudet, doften, tiden…Tiden är värst. Den är inte längre evig. Barnen hänger inte längre runt mig i den oändliga sommaren och de hänger inte ens med varandra för sommarjobb, Hangöregattan och läger hackar upp härligheten till små snuttar av samhörighet.
Föräldrar blir äldre, blir sjuka. I maj räknar jag inte längre de somrar jag har levt utan de somrar jag eventuellt har kvar och det känns som om det inte längre finns tid att slarva. Även återhämtningens tid måste schemaläggas för att man ens en stund ska kunna mötas på en möglig sommarfilt.
Nära Livet-upplevelse…det låter fint men jag anar också något annat. Tacksamhet och girighet ligger nämligen lurigt nära varandra. Vårens känslighet gör mig kanske inte bara lyhörd utan också glupsk. Glupsk på goda relationer, omättlig på närhet, ständigt sugen på stillhet och semester.
Synden och dygden simmar farligt nära varandra i Pripps Blå-vatten och jag vet att jag måste lära mig att hitta balansen mellan avhållsamhet och frosseri. Få en mera ”Släkte kommer, släkte går”-attityd. Bli en ”Vad som varit är vad som kommer att vara”-människa, en ”Allt har sin tid”-typ. Fånga dagen är kanske fåfängligt…