Det kom ett intressant samhällspolitiskt inlägg under den laestadianska väckelsen Rauhan Sanas sommarmöte i Karleby i helgen. Statsminister Juha Sipilä, själv medlem i rörelsen, uttalade sig – i likhet med Jutta Urpilainen och Peter Östman – om sin tro och betydelsen av den i det politiska arbete de utför. Som signal är det värdefullt att de som förebilder visar att det samhälleliga fältet också behöver dem som har en kristen övertygelse. Vad man än anser om bänkgrannens tro, politiska åsikter och övertygelse i övrigt, är bredden i representationen viktig – såväl i riksdag som i kyrkan. Därför är kyrkans tydliga engagemang på Finlandsarenan likaså en viktig signal. Också den är med och en del av det som är Finland.
Sedan är det en annan femma att budskap som är formulerade och riktade ”till de egna”är en utmaning – både att ta till sig bland de som är utanför kretsen, men också att formulera för talarna själva. De öppnar sig ju för en grupp som står dem nära – och behöver och vill knyta an till den, med ett personligt budskap. Distans i det här fallet skadar deras kredibilitet hos de närmaste. Samtidigt finns det inte längre några slutna rum,vilket Päivi Räsänen fick erfara när hon som minister uttalade sig på en motsvarande samling för något år sedan. Allt som sägs kablas också ut till den stora, nyfikna skaran utanför. Det enda receptet är: ärlighet.
När Jutta Urpilainen lyfter fram hur hon i början fick misstänksamma blickar av kolleger på grund av korset hon bar, eller när statsministern tackar för all förbön som burit honom levererar de vittnesbörd som stiger ur den enskilda människans erfarenhet. Bara den mycket cyniska lyssnaren viftar bort dem som strategisk retorik. Vi har inte råd att bli så hårda utan att förlora något som är grunden för mänsklig samexistens.
Lite knepigare blir det ändå när Juha Sipilä enligt Yle också hänvisar till det åttonde budet som bekymmersamt. En kristen borde enligt honom bryta den onda spiralen av missförstånd och medvetna missuppfattningar ”som särskilt riksdagen drabbas av”. Att med flit missförstå en kollega är att ljuga, för att använda vardagsspråk, tycker statsministern.”Jag får själv brottas ganska ofta med det här efter riksdagens frågetimme och skulle gärna rekommendera riksdagskollegerna att göra detsamma”.
Ärligt men besvärligt, Sipilä. För, var går gränsen mellan ”att medvetet missförstå” och helt enkelt ”vara av annan åsikt”? Juha Sipilä ter sig utåt som en man som har mycket svårt att förstå att någon driver en åsikt som avviker från hans planer, det har han visat i handling och ord. Irritationen över tuvor framför hans lass har flera gånger varit tydlig. Mot bakgrund av det skorrar vittnesbördet om vittnesbördet illa, och skapar en onödig polarisering mellan rättfärdiga och illvilliga spelare. Inte heller det är juste spel eller konstruktivt för uppdraget att bygga en demokrati.