Fru Wingren och jag är så olika man någonsin kan vara. Det betyder inte nödvändigtvis att vi inte förstår varandra. Faktum är att vi kanske känner varandra bättre än vi känner oss själva.
Ordet ”komplement” för att beskriva styrkan i nära medmänskliga relationer har alltid stört mig. Jag tror inte alls att människan är mindre än sig själv när hon är ensam. Ändå är jag helt övertygad om att hon i en kärleksfull relation växer att bli sig själv mer lik.
En nära relation innebär inte att två bristfälliga individer kompletterar varandra till den grad att det totala skulle utgöra en fullständig helhet. Det förnuftiga vore i så fall att sätta all tid på att hitta den enda verkligt kompletterande, ett uppdrag som lämpar sig betydligt bättre för matematisk problemlösning och romantisk komedi än för liv som ska levas här och nu.
Teorin om komplement faller också i livsvägens båda diken samtidigt. Typ ensam är stark, vi är starkare tillsammans, men högst när vi är två. En mera onaturligt konstruerad lösning får man söka efter med ljus och lykta.
Så varför är det då inte gott för varken mannen eller kvinnan att vara allena? Jag har inget svar på den frågan. Jag själv söker ensamhet i så hög grad det bara är möjligt, flersamhet är något som ofta tvingas på mig. Ändå är det i mötet med andra som jag hämtar syre för att ensam kunna andas.
I sin djupaste form handlar relationen till en annan om att sammanfogas till ett; inte i bemärkelsen ett enda riktigt, fulländat, utan till ett oskiljaktigt. Energin i förälskelse, övertygelse och passion kastar oss i famnen på varandra. Då gäller det att inte krampaktigt gripa tag i ett försök att hållas kvar. Styrkan ligger inte i greppet om, utan i närheten till.
Det gemensamma handlar inte om att tänka lika, tycka lika, göra lika, vara likadana. Det gemensamma formas när vi vill älska det som vi inte är.
Det lönar sig inte att räddhågset kasta blickar på den kärlekstermometer vi konstruerat, den där som gör ett synnerligen dåligt jobb. Att mäta hur mycket vi känner har väldigt lite att göra med kärlek, även om film, böcker och vi själva försöker övertyga oss om motsatsen.
Vi får gåvan att välja att älska. Och om vi vågar välja att älska så kommer känslorna - ibland med förälskelsens oerhörda kraft, ibland i stillsamma viskningar. I former vi inte kunnat drömma om, i stunder där vi gång på gång blir mållösa, överraskade.
Vår vilja att älska ger oss möjlighet att loda i en brunn av gränslös kärlek. Livets vatten, inte bara till låns, utan för oss. Det spelar ingen roll att vi knappt får ner skoveln under vattenytan, det är rörelsen, viljan, som är det viktiga.