På onsdag och fredag morgnar samlas de. De ledigt klädda äldre herrarna som slår sig ner vid bordet utanför tältkaféet på torget. I köksfönstret lutar jag armbågarna mot arbetsbänken och ser hur de pratar ivrigt, tar en påtår och lutar sig tillbaka mot de lite skrangliga ryggstöden. Torget ser solvarmt och nyvaknat ut.
Jag har alltid gillat de där små klungorna av gråhårsmän. Redan på flickrumsväggen hade jag ett vykort med äldre gentlemän i Grekland som sitter på precis samma sätt som ”mina” torgfarbröder. Gubbdagis brukar det lite nedlåtande kallas när män samlas och pratar, eller varför inte skvallrar, bort en stund. Men vad är bättre än ett otvunget möte, en stund av gemenskap? Jag efterlyser lite fler tantdagisar också. Kvinnor ser man tyvärr sällan samlas på samma sätt.
Det är kanske något i det avslappnade mötet på neutral mark som gör att jag längtar efter att få slå mig ner på en stol jag också. Inte ett veckolångt planerande i en Messengergrupp om när vi som tycker om varandra ska lyckas träffas, blommor som ska överräckas när middagen väl blir av och steken som ska vara lagom mör. Så måste det också få vara ibland, men vart tog allt det oplanerade vägen? Det har gått så långt att det känns totalt naivt att ställa en sådan fråga i detta planlagda liv.
Men på sommarstugan tar jag noga vara på små samtal med grannen som pysslar i trädgården, och jag välkomnar bybon som cyklar förbi och stannar för att byta några ord, helt utanför schemat.