Vid fastetiden hör jag ofta om folks olika fasteprojekt. Någon ska undvika socker, en annan de sociala medierna. En tredje ska försöka stressa mindre. Jag har inte alltid hakat på eftersom jag ibland haft svårt att komma på vad jag ska fasta från. Jag försöker redan undvika raffinerat socker i vardagen, jag har börjat gympa mer aktivt och Facebook är inte installerat på min telefon.
Men en fredagskväll när jag hade bunkrat upp framför tv:n (med mörk choklad, bara 0,5 gram socker) slog det mig. Jag har en förkärlek för reality-tv. Visst, jag ser också på dokumentärer, filmer och prisade kvalitetsserier, men då och då får jag ett återfall och vill följa med en pantbanks vardag i Las Vegas eller de svenska Hollywoodfruarna, eller min senaste förtjusning, 90 Day Fiancé. Serien följer med par i USA där ena partnern med utländsk bakgrund kommer till USA på ett K1 visum. För att få stanna i landet måste de gifta sig inom 90 dagar.
Vad är det då som lockar i de här sannolikt regisserade B-serierna? Jag tror faktiskt det är samma sak som i de välproducerade programmen. Människoöden.
Kommer de att ta sig ända fram till altaret eller är deras kulturer för olika? Är gammelmormors vas egentligen värd en förmögenhet? Oberoende av utformningen har människan och hennes berättelse alltid fascinerat. Därför tror jag inte jag är ensam om att knäppa på tv:n om kvällen, mer eller mindre skämmigt.
Vid nästa fastetid är jag beredd. Jag får bara hoppas att gammelmormors vas får stanna på vinden ett tag till.