På måndagseftermiddagen kom beskedet som hela Finland väntat. Regeringssamarbetet kan inte fortsätta med det nya styret hos Sannfinländarna. Huvudpersonen i dramat, Sannfinländarnas pinfärska ordförande Jussi Halla-aho, hade redan tidigare uttryckt sin stora förvåning och sitt förakt över att regeringssamarbetet ska handla om personfrågor.
Visst handlar det om personfrågor – också. När ledare överskrider gränsen för det redbara, humana, så är det helt riktigt att diskussionen börjar röra sig i begrepp som handlar om gemensamma, grundläggande värderingar. När en ledande politiker tar till ett rasistiskt och ultranationalistiskt språkbruk i tal och skrift är gränsen nådd. Det nya ansikte som Halla-ahos parti skamlöst nu visar upp inför Finland kräver en signal, att här, här går gränsen. Det var bra att den kom.
Ute i kulisserna gör en snopen Jytky sorti. Timo Soini försökte in i det längsta hålla ultrahögern stången, men han skapade själv det monster som i slutskedet slukade honom. Det är vad monster gör.
Hur än den finländska politiken kommer att utveckla sig, så skrämmer den. Sannfinnländarna 2.0 är en aggressiv maktfaktor som många, åtminstone i partiet, sympatiserar med.
Det är lockande att tänka att det är bättre att inlemma de krafterna i systemet för att tämja och oskadliggöra. Men det finns en gräns där någon måste säga ifrån att ”det här ryms inte in inom ramarna för vad som kan accepteras i ledningen för en demokratisk, civiliserad stat”.
I USA brottas många, också stålnackade republikaner, med att få ihop sin övertygelse och hårt hållna trofasthet mot systemet med en folkvald president som inte kan eller vill forma sig efter de förväntingar som ställs på en världsledare. Det sitter hårt att säga rent ut att någon inte är värdig som ledare. Men det behöver sägas när maktpersoner stiger fram på scenen och trampar på det gemensamma kapital som i grund och botten handlar om människovärdighet för oss alla.
Den djupaste och mest smärtande frågan är ändå varför folk som fått friheten att välja gör sådana val som de har gjort. Utan understöd stiger ingen till toppen.
I förlängningen ifrågasätter den undran själva demokratins grunder. Vad har förändrats i våra samhällen, när den sunda förmågan att skämmas har försvunnit? Ibland är det helt okej att filtrera. Och var finns de gatekeepers på olika nivåer – alldeles särskilt inom partierna själva – som borde sovra bättre i materialet i ett tidigt skede? Borde det finnas en tydligare minsta gemensam nämnare för vad som är etiskt försvarbart att bjuda ut på det politiska smörgåsbordet? Så länge det inte gör det är vi beroende av att andra parlamentariska motkrafter reagerar och drar gränser, utan rädsla för populistiska kastvindar.