Det är aldrig för sent att byta riktning på sitt liv

Så står det i brevet jag fått från företagshälsovården. Du är kallad. Jag hajar till och påminns om en annan kallelse som jag alltid kommer att förknippa med den här årstiden och den här tiden på kyrkoåret - hänryckningens tid. Längtan och viljan hade vuxit fram från skriftskoletiden till gymnasieåldern. Men tvivel fanns: Duger jag?! Jag kände inte en enda ungdom som tänkte liknande tankar.

Såvitt jag visste fanns det inte någon i släkten som hyste ett teologiskt intresse. Och hinder fanns: prästämbetet hade just blivit öppnat för kvinnor i Finland och motståndet var stort på vissa håll. Och så var det min farmor som drömde om att leva så länge att hon skulle få se mig som färdig läkare. Mina närmsta vänner tyckte jag var lite galen, men de hade tack och lov accepterat mig som jag var.

Det var en pingstdag med ett stilla, ljummet regn. Måsarna flög ropande över staden Mariehamn. Spireahäckarna fyllde hela staden med sin doft. Jag gick till nattvarden i Sankt Görans kyrka med min biktmor och när jag var tillbaka på min plats i bänken visste jag att jag hade en kallelse. Jag skulle bli präst. Inget dån från himlen, inget profetiskt tilltal, men en stark inre visshet.

Det var 30 år sedan. Som den trilskande Jona har jag sedan burits i valfiskens buk för att bli uppspottad på rätt strand. Jag läste visserligen teologi, men sedan kom annat i vägen. Tvivel, en rädsla för att inte passa in, inte räcka till, så var det barnen och ekonomin och tusen andra ursäkter.

Men kallet försvann inte, gick inte över. Gud släppte inte greppet om mig. Nu står jag här igen, hoppas få min examen inom ett år och får hoppas och vänta igen på en kallelse, den här gången en yttre kallelse från en församling.

Varför skriver jag så här personligt? Kallelseupplevelser brukar folk hålla för sig själva. De är alldeles för personliga. Det går relativt enkelt att förklara dem psykologiskt och religionspsykologiskt. Ändå skriver jag, för det behövs också exempelberättelser. Hur föråldrat uttrycket än kan verka så finns det något som heter kallelse.

Gud har en kallelse för var och en av oss. Det gäller inte bara präster, missionärer, diakoner, kantorer, läkare eller lärare. Det kan vara en kallelse till forstmästare eller ingenjör, närvårdare eller förebedjare. Jag fick inte ro innan jag svarade på min kallelse. Det var väldigt onödigt att det skulle ta 30 år av desperata försök att hitta på någon annan väg.

Så lyssna nu noga både inåt och utåt. Är du på den plats, i det värv där du skall vara just nu? Det är aldrig försent att byta riktning på sitt liv. Och vår kyrka behöver arbetare.