Min nära och kära vän Isa bär på ett stort förråd av goda berättelser rakt ur livet, återberättade eller upplevda. Den berättelse jag flest gånger har bett henne upprepa är nog den om Svarta Handen: Det hände sig vid en fabrik i en liten stad i Mellansverige någon gång på 50-talet att en av arbetarna, som jag nu kallar Ragnar, fick sparken. Det var kanske inte så konstigt att just Ragnar fick gå när fabrikens ekonomi krävde åtstramningar, för det var allmänt känt att han inte var någon krutuppfinnare.
Kanske hade någon sagt just det till honom, och kanske var det en bidragande orsak till att han fick lust att visa att han åtminstone var en kruthanterare att räkna med. Alltnog, när direktören och hans sekreterare en morgon steg in på kontoret, där också kassaskåpet stod, var en stor del av rummet täckt av sot. På golvet, intill det oskadda kassaskåpet låg en mycket sotig och avtuppad Ragnar. Och på golvet bredvid honom låg en lapp som med stora spretiga bokstäver förkunnade: ”Svarta Handen var här!”
Jag älskar den här berättelsen. Jag älskar den för den där lappens skull, för det storstilade och rörande försöket att visa att man är någon att räkna med, någon värd respekt. Jag hoppas av hjärtat att Ragnar åtminstone inte hamnade i fängelse. Han ville ju bara få upprättelse (och kanske något av upprättelsens avigsida, hämnd?).
Vi känner igen oss i Ragnars törst efter upprättelse. Åtminstone vi som föredrar brittiska polisserier framom tyska. En tysk deckare slutar så fort pusselbitarna har fallit på plats. När vi vet vem mördaren är börjar sluttexterna rulla. De brittiska producenterna har förstått vår emotionella längtan efter upprättelse (och kanske lite hämnd?). Vi får se slutscener där den skyldiga verkligen åker dit och de anhöriga till offret får upprättelse. Även om det inte finns någon vinnare har rättvisa skipats. Och vi behöver så innerligt på nytt och på nytt få höra att rättvisa finns. Att upprättelse är möjlig. Annars förlorar vi hoppet, annars släcks vår gnista.
Vi är kallade att visa respekt, det är vad jag tror. Och därigenom ge varandra upprättelse. Det svåra är att inte glida ner i hämndens gyttjiga dike. Om det är något som berättelserna ur Jesus liv visar, så är det att han gång på gång på gång gav upprättelse: Stig upp – stig upp – stig upp. Men han hämnades aldrig. Inte på romarna, inte på meningsmotståndarna. Ingen plattades till. Snopet!
Vad är det farliga med populistiska partier och grupper? Att de försöker ge upprättelse åt den lilla människan på bekostnad av namngivna syndabockar. Hämnas på de här, så får ni det bättre. Hämnas på utlänningarna, minoriteterna.
I motsats till de brittiska deckarna riktar sig hämnden inte ens mot dem som är skyldiga. Så ser inte upprättelse ut. Då föredrar jag Svarta Handen.