En vän skickar en tidskapsel som födelsedagshälsning. Den kommer i ett mejl med en inskannad krönika jag skrev för snart tjugo år sedan.
Rubriken: ”Om konsten att snubbla över sig själv”. Jag möter nyfiket skribenten med den missklädsamma pannluggen. Snubblar över mig själv, igen. Temat är kyrkan (verkar bekant!) och huvudpoängen handlar om att kyrkan i grund och botten faktiskt är jag själv. Jag, du, alla enskilda medlemmar. Också det temat känns fortfarande som mitt. Kyrkan är den brokighet vi själva erbjuder. Den blir det våra handlingar formar den till. Det tror jag faktiskt fortfarande.
På de finska kyrkodagarna i Åbo avslöjade president Sauli Niinistö att han skriver dagbok, alltid med kulspetspenna. För ett antal år sedan övergick han till att föra elektronisk dagbok. När en av dem på kansliet hörde det tyckte medarbetaren det var en bra ”för då kan du ju gå in och justera det som blev fel efteråt”.
Följande dag grävde presidenten fram kulspetspennan igen. ”Jag vill att tankarna ska vara äkta, precis sådana som jag tänkte dem då”, lydde förklaringen.
Det är hälsosamt att snubbla över sitt oretuscherade jag. Dagböcker, anteckningar, post-it-lappar, brev – eller krönikor ger orsak till självreflektion.
Ibland skäms man. Ibland förvånas man över hur klokt den där människan skrev.
Oberoende av vad det står, finns det en fortlöpande tillåtelse för livstexten att erövra nya ordmellanrum, åsikter och känslor.