Med vårt första barn hade vi en klar, välgenomtänkt strategi. Eftersom han är adopterad och inte har några biologiska band till släkten ville vi ge honom faddrar från olika grenar av den egna familjen. Kommer man från andra sidan jorden så är man inte faster Fia upp i dagen, och inte kan morbror Martin heller stolt påpeka att systersonen minsann brås på honom när det gäller segling och navigation.
När vi valde faddrar valde vi ambassadörer, talespersoner från både mammas och pappas sidor, som vi hoppades skulle ta pojken under sina vingars skugga och rentav försvara honom – så oroliga var vi – om den övriga familjen inte hade accepterat barnet.
Så här tänker adoptivföräldrar som malts igenom år av utredningar, kurser och litteratur. Rasism kan frodas närmare än du tror och vi ville göra allt för att rota barnet i familjen. I dag, fem år senare, känns det som om vi gjorde rätt. Familjen är pojkens egen till hundra procent, något annat har aldrig nått åtminstone våra öron.
Med vår andra pojke hann vi inte fundera åratal på saken. Vi blev varken uppvaktade av sociala myndigheter eller krävdes på brottsregisterutdrag under väntetiden. Fadderfrågan dryftades i ett hormontöcken uppblandat med totalt familjekaos över att helt plötsligt, och väldigt oväntat, också vara biologiska föräldrar. I ärlighetens namn minns jag inte ens helt hur vi resonerade kring faddrarna, jag tror vi gick mest på känsla. En granne, en kusin, två vänner – och det blev också bra. Jättebra.
Nu står vi snart inför faddervalet igen, snäppet mindre chockade än senast. Hur tänker man då?
Grundidén från kyrkans sida är ju att faddrarna svarar för barnets ”kristna fostran”. Jag tolkar det som att faddern ska leva ett sådant liv att den kan fungera som en förebild för barnet, att fadderns värderingar och agerande stämmer överens med mina värderingar som förälder och att jag är villig att låta faddern påverka och influera mitt barn. Innerst inne hoppas väl alla föräldrar på att just deras barn ska vara omgivna av vettiga vuxna, särskilt när de når tonåren och man sannolikt själv har allt mindre att säga till om.
Det är en enorm och svår uppgift att välja vuxna vänner till sitt barn. En fin fadderrelation kräver närvaro och engagemang i många år, ett aktivt intresse att jobba för relationen, inte minst hos föräldrarna själva.
Jag är inte heller på långa vägar själv någon toppfadder. De egna barnen tar cirka 110 procent av krafterna, lägg till tusentals kilometrar i avstånd till ett av barnen och svårighet att få till planeringen i största allmänhet och det blir inte så tätt mellan träffarna. Men jag vet att när jag väl lyckas träffa mina fadderbarn så njuter vi båda av tillsammanstiden.
Den stora fadderbonusen är ju att barn vanligen beter sig hundra gånger bättre tillsammans med andra vuxna än i föräldrarnas sällskap.