– ”Jag är extrovert introvert!”
– ”Jag är INFJ, advokaten!”
–”Jag är stenbock: blyg och ambitiös!”
– ”Jag är typ tre: presteraren!”
– ”Jag är HSP, högkänslig!”
Att ta reda på vilken personlighetstyp man har är numera inte svårare än att klicka i tjugo rutor på nätet. Alternativen är många – alla från seriösa institut till damtidningar prånglar ut sina personlighetstest.
Testen kan vara värdefulla redskap när vi försöker förstå oss själva, vem vi är och varför vi gör det vi gör. Så långt är allt bra. Men det finns en risk också: att vi börjar gömma oss bakom resultaten. Att vi cementeras i våra egenskaper i stället för att försöka se våra svagheter och göra något åt dem. Då är det så lätt att vid kritik slå ut sina händer och konstatera: ”Synd att du inte gillar det, men sån här är jag.”
Jag gör det själv hela tiden. Jag ursäktar mitt ibland inbundna beteende med att jag är en betraktare, att det ligger i min natur att dra mig undan. Eller värre: att jag tycker att det är okej att vara otrevlig mot familjemedlemmar och vänner för att min intryckskvot redan är fylld för dagen.
Jag vill gärna lära mig något om den jag är, men jag vill också gärna lära mig något om den jag kunde bli.
(Ps. För den som är intresserad av en modell för personlighetstyper som fokuserar på utveckling är ett alternativ Enneagrammet. Jag pendlar mellan åttan och nian: utmanaren och fredsmäklaren.)