154,5 kilometer. Den första vandraren som gick förbi oss efter starten skulle gå sträckan på fem dagar. Vi hade resververat åtta. För vi var på semester och ville ta det lugnt. Följaktligen skyndade den första vandraren vidare och honom såg vi heller inte mera längre fram.
Precis som i verkliga livet möter man en del människor flyktigt en gång under vandringen medan man möter andra flera gånger. Man möts och man skiljs. Det svenska paret från Landvetter, den finländska gruppen från Birkaland, de skotska kvinnorna som underhöll oss med svärdsdans och sång och de holländska männen som roterade 360 grader var femtionde meter medan de fotograferade. Bara för att nämna några medvandrare vi mötte flera gånger.
Enligt Wikipedia går 80 000 människor West Highland Way i de skottska högländerna varje år, av dem går 15 000 hela sträckan. Någon annanstans läste vi 30 000.
Vi hör nu till majoriteten som inte gått hela sträckan. För oss blev det ett avdrag på nitton kilometer. Helt frivilligt.
Dag tre längs Loch Lomonds strand var tillräckligt slitsam för tårna och knäna för att vi skulle välja lokalbussen nästa dag. Vi visste ju att de vackraste vyerna kom efter den sjätte dagen. Och dem ville vi inte riskera.
Det här erkänner jag villigt utan att se det som något nederlag. Så länge man håller sig innanför lagens råmärken får man ju göra precis vad man vill på semestern.