Det allra sista avsnittet av den banbrytande teveserien Girls gick på amerikanska HBO i slutet av april och lämnar miljontals tittare efter sig i saknad. Vad gjorde Lena Dunham, seriens skapare, regissör och huvudrollsinnehavare, som var så nytt och fantastiskt att hon fått vänja sig vid att geniförklaras gång på gång?
Det mycket förenklade receptet: Visa en ung normal (naken) människa på teve med en kropp som inte är trådsmal. Hur svårt kan det vara? Oerhört svårt, åtminstone om man tittar på de teveserier och filmer som spottas ur mainstreammaskineriet. Att det Lena Dunham gjort är banbrytande är egentligen oerhört sorgligt.
Synen på kroppen i vår tid är ambivalent. Kroppen dyrkas, kroppen föraktas. Den brittiska teologen Sarah Coakley säger att kroppen i samtiden verkar vara lika svårfångad som ständigt närvarande. Kroppen är ”sexuellt bejakad, men också puritanskt straffad, genom diet och träning”. Berövad alla förväntningar på ett liv bortom döden, är kroppens och människans enda hopp att hålla den vid liv, ungdomligt konsumerande, sexuellt aktivt och joggande så länge som möjligt, skriver Coakley.
Alltså finns det något teologiskt relevant i det som Lena Dunham gjort, det vill säga visat en naken kropp som inte är sexualiserad på teve. Kanske är Dunham så älskad för att miljoner män och kvinnor världen över tittat på Hannah Horvath (huvudpersonen i Girls) och tänkt: Min kropp behöver inte vara något som står i vägen för den jag är, eller den jag vill vara.