Det började med en väl bevakad deportering av en grupp afghaner och den stöddemonstration som ordnades spontant, och där en hel rad präster och pastorer syntes i ämbetsdräkt.
Synligast och ljudligast av alla var prästen Marjaana Toiviainen, som personligen fungerade som ombud för en berörd familj. I offentligheten fick hon –tog hon – rollen som civil motståndspräst. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Både de blint hatiska trollen och de mer moderata skeptikerna vaknade. Var aktionen rätt av henne som präst, av alla andra som präster?
Än en gång drogs likhetstecknen mellan präst och kyrka, och en sannfinländsk riksdagsman dundrade ilsket ut ur densamma för att han ”fått nog av den finländska kyrkans anarki”. Synligt, ljudligt. Toiviainen svarade häromveckan med att avisera på sin privata Facebookprofil att hon fått nog av Finland och lämnar landet. Med tusentals vänner var det privata inlägget snabbt en offentlighet också det.
Mycket handlar om dessa symboliska handlingar, frukten av en övertygelse och åsikt. Men vilka har rätt att uttrycka dem? Också prästen? Också i det fall åsikten går stick i stäv med det egna kollektivets offentliga, myndigheternas linje, eller rentav lagens?
Den frågan ställs i helgens Helsingin Sanomat.
Forskaren Leena Sorsa vid Kyrkans Forskningscentral välkomnar asyldiskussionen som en kritisk sådan som behövs i vårt samhälle. Även om kyrkan rätt sällan gått emot statens linjedragningar så har det hänt tidigare, till exempel när biskoparna i 1990-talets ekonomiska depression tog ställning för välfärdssamhället, mot en hårdnande marknadsekonomi. Hon slår också fast att kyrkans medarbetare i dag har en större yttrandefrihet än någonsin. Det är positivt.
Intressant nog väljer HS att pejla även ex-minister Päivi Räsänens åsikter. Hon fick ordentligt stryk för sina stick-i-stäv-övertygelser i abortfrågor, när hon valde att luta sig mot Bibeln mer än mot lagen för att ge läkarna samvetsfrihet. I det fallet möttes hon av tystnad från kyrkans sida, påpekar hon. Hennes fall kompliceras av att hon samtidigt var minister, men visst är man tvungen att ge henne rätt i sak. I vilka frågor är det rätt att ha en egen moralisk diskurs?
Förtvivlan över en situation när den moraliska kompassen inte stämmer med kartan är en genuin kraft, sprungen ur det genuint mänskliga. Orkar man lägga polariseringen och enögdheten – och den egna sårade stoltheten – åt sidan är civilt motstånd under fredliga former ett immunförsvar som skyddar den gemensamma kroppen, inte skadar den. Indignation kan få till stånd nödvändig förändring. I den processen är det naturligt att kyrkan, och kyrkorna, finns med i form av medlemmar som lever och bidrar till det samhälle de är en del av. Med prästkragar eller utan.