Jag är knappast ensam om att ha svårt med arvsynden. Att vi alla på något sätt skulle bära på en synd som går tillbaka på syndafallet? Uppenbart förnuftsvidrigt, och det kanske lumpnaste tricket kyrkan har tagit till för att hålla sin hjord i, just det: Herrans tukt och förmaning.
Men om vi tolkar det som brott och oförrätter som går i arv, från generation till generation? Och småningom blir en del av traditionen inom familjer och släkter, ja rentav hela nationer.
Det är, kunde man säga, ett tema i Sofia Torvalds kloka och välformulerade nya bok ”Bliv du hos mig”. Ett mellanting mellan essä och roman, där hon vandrar upp och ner i sitt släktträd, i ett försök att förstå sina anmödrar och -fäder, och det mönster av separationer och skilsmässor som gått igen, i generation efter generation. Går smärtan i arv?, frågar hon sig, och pekar på att det finns belägg för att smärtsamma upplevelser rentav påverkar vårt dna.
Vare därmed hur som helst; säkert är att smärtsamma upplevelser blir något vi har en tendens att upprepa, just för att de blir ett mönster vi tar till – också omedvetet, och rentav mot vår vilja. Välkänt är exempelvis att alkoholisters barn ofta får alkoholproblem i sitt eget liv. Detsamma gäller söndring i äktenskapet. Och går skilsmässorna så långt tillbaka som i Torvalds fall, ja då säger det sig självt att mönstren blir nästan självuppfyllande.
Det smärtsamma navet i Torvalds bok är det mest tabubelagda sveket av alla: att en mamma överger sina barn. Något hennes egen farmors farmor Fanny gjorde i slutet av 1800-talet, det vill säga valde kärleken framom sina barn. Ett svek som svider ännu flera generationer senare. En av påstötarna till boken kom enligt Torvalds då hon för några år sedan träffade en gammal dam som var ättling till Fannys förskjutna barn – och fortfarande var upprörd över det som hänt 150 år tidigare!
Ett sätt att läsa Bliv du hos mig är därför att se den som ett försök att ta itu med dessa världsliga former av arvsynd. Och att bli kvitt deras förbannelse genom att småningom försona sig med dem. För det är vad Sofia Torvalds gör i förhållande till sina anmödrar och –fäder, även om det kostar på, framför allt i förhållande till Fanny. Henne har Torvalds väldigt svårt att förstå, men försonas också med henne till slut.
Jag kommer att tänka på Per-Gunnar Evander, en annan författare som i skönlitterär form gestaltat en liknande problematik, i en lång rad romaner från 1970-talet. I centrum står vanligen en medelålders man som plågas av obestämbar ångest, diffusa skuldkänslor och obehagliga varsel. Något han slutligen bearbetar genom att konfrontera inte bara sin egen far utan också tidigare generationer, och bit för bit tvinga fram de tabubelagda hemligheterna. Evanders romaner lärde mig mycket om människans (och framför allt männens) sätt att förtränga, och den tvångsmässiga upprepning av gamla mönster det resulterar i, om och om igen.
För tiden läker inte alla sår, precis som Sofia Torvalds säger i sin bok.