20 procent av världens barn har blivit sexuellt utnyttjade.
Den siffran är fruktansvärd, men kanske även trolig. Det kan till exempel upplevas mer än sannolikt att man påträffar ett högt antal utnyttjade i fattiga och krigshärjade områden i världen. Så trots att jag vill gråta när jag hör den siffran, så kom den inte som någon chock för mig. Chocken kom däremot när jag fick veta att 20 procent även är siffran för Sverige.
När jag hörde det var min första tanke att det inte kan stämma. Jag bor för tillfället i Göteborg, och om siffran var korrekt skulle vart femte barn i min dotters dagisgrupp ha blivit sexuellt utnyttjad. Eller var det kanske så att statistiken hade lite luft i sig? Räknas också sådana fall när någon äcklig gubbe på staden gjort olämpliga kommentarer till ett barn som ett sexuellt utnyttjande?
Siffran kunde inte bortförklaras. I undersökningen som statistiken byggde på svarade 20 procent av de intervjuade att de som barn ”övertalats, pressats eller tvingats till att onanera åt någon, ha sex med någon, att någon försökt klä av dem eller tagit på deras könsdelar fast de inte ville”. 20 procent av barnen i det land som jag bor i har faktiskt blivit sexuellt utnyttjade!
Jag tittade då på statistiken för Finland. Den var svårare att hitta. (Pratar man eventuellt mindre om denna fråga i Finland?). Det jag hittade var en undersökning som hävdade att 6,8–12,3 procent av finländska barn har blivit sexuellt utnyttjade. Även den siffran är chockerande. I en normalstor skolklass i Finland finns det lite över 20 barn. Två av dem skulle i så fall enligt denna statistik ha blivit sexuellt utnyttjade. Trots att siffran var mindre borde även den radikalt tvinga oss att omvärdera vår grundläggande bild av samhället.
Varför pratar vi inte mera om detta fruktansvärda problem? En förklaring är naturligtvis att pedofili är kopplat till ett stort socialt stigma och att man därför är ovillig att anklaga någon i onödan. Men varför ska vi vara mer villiga att sätta en vuxens heder framom ett barns säkerhet och trygghet? Är inte vårt första ansvar som vuxna att försvara barnen?
Om vi som vuxna inte pratar om att övergrepp mot barn är vanliga, riskerar vi att skapa en verklighet där vi lever i en trygg okunskap. Men det är en verklighet som är långt från den som otaliga barn tvingas genomleva. Just nu finns det i vår närhet barn som gråter av rädsla för att en vuxen åter ska tvinga sig på hen, och det barnet kommer att förbli gråtande så länge som vi vuxna kan leva i en annan verklighet.
(Om du vill veta mer, googla ”Detta borde alla veta om sexuella övergrepp mot barn”).