Föreställ dig att du träffar en bekant på gatan, och när ni har hört er för om hur det står till nämner du att du ska gå på ett dop på lördag. Vilken respons förväntar du dig? Jag tror att de flesta av oss räknar med en milt intresserad kommentar. Jaså? Vem har fått barn? När jag senast befann mig i den här situationen var jag således alldeles oförberedd på reaktionen hos vännen jag hade stött ihop med. Han lyste upp, grep mig i armen och ropade:
Får jag följa med? Snälla snälla, låt mig komma med!
Tanken på att gate-crasha ett dopkalas hos obekanta människor är nog väldigt ofinländsk. Men så var det också fråga om ett dop i en nigeriansk familj. Och vännen som jag råkade berätta om dopet för kommer också från Afrika, fast från en helt annan del av kontinenten. Det var i alla fall i det ögonblicket, då jag lätt förvirrat svarade att jag väl nog-säkert-kanske kunde fråga barnets föräldrar om det var okej att komma med, som jag började ana att den här dopfesten inte skulle likna någon annan som jag hade varit med om.
Och det stämde. Det var ett underbart dop som gav många aha-upplevelser.
Tio minuter före utsatt tid var det bara en handfull infödda finländare, däribland de blivande faddrarna min man och jag, som satt i bänkarna. När dopet sedan började fortsatte gäster att droppa in i en jämn ström, och ännu när vi steg ut på katolska kyrkans trappa anlände gäster i bilar. Ingen tyckte att det var något märkligt med det, och inte störde det den vackra dopceremonin, där vi rörde oss från kyrkdörren fram till koret.
Det var något i den här obesvärade inställningen till klockslag som jag kände att vår kultur skulle behöva en dos av. Vi som behandlar tiden som något att kämpa med, och aldrig ifrågasätter Tidens auktoritet.
Själva dopkalaset var en stor, glad fest där landsmän och andra vänner sammanstrålade. Det serverades alla de rätter som hör till på en fest i den del av Biafra som dopfamiljen kommer från och drycker av alla slag. En diskjockey spelade musik på hög nivå, en konferencier gick runt med mikrofonen och pratade med alla i salen och tiotals barn sprang runt, runt under glada rop.
Och talen! Representanter för organisationer som samlar nigerianer från olika regioner höll först sina tal, och efter dem höll en stor del av de andra tal. Många av talen hölls på igbo, men så mycket fick jag reda på att de utmynnade i välsignelser över barnet, hans familj, hans folk och Finlands folk. Musiken dånade, gäster upphörde aldrig att anlända, det åts och dracks och hojtades medan folk höll tal – och jag har aldrig varit på ett så innerligt religiöst dop. Det var ett dopkalas där alla var välkomna att dela glädjen och välsignelsen.
När vi bröt upp efter fem timmar sa vår gudsons far besviket: Ska ni gå redan? Jag tänkte hålla tal sedan när gästerna har kommit!