Det är med viss tvekan jag formulerar rubriken. Orden känns så ålderdomliga och överdrivet dramatiska. För mig känns tron snarare som en ömtålig, trotsig ljuslåga än en förtärande passion.
Det bildspråk som används i Bibeln för att beskriva tron är mångtydigt. I ena ytterligheten finns Jesus gåtfulla ord om att det räcker att ha en tro stor som ett senapskorn för att kunna flytta berg. Samma trosvisshet uttrycker orden om att de troende ska kunna ta giftiga ormar i sina händer utan att skadas, samt Jesu ord om att lärjungarna ska kunna driva ut onda andar och bota sjuka. I dessa bibelställen framstår tron som en övernaturlig kraft, som vi borde eftersträva att få.
Om det här är den enda rätta tron framstår livet som kristen som en uppvisning och en prövotid: det gäller att visa för oss själva, för omvärlden och framför allt för Gud hur stark vår tro är. Troskampen präglas då lätt av ständiga jämförelser med andra och av en konstant osäkerhet över huruvida min tro håller måttet. Därmed begränsar vi omedvetet Guds handlande till det övernaturliga, med påföljd att det vardagsnära livet framstår som ointressant eller mindre viktigt ur trons perspektiv.
I andra ändan av skalan finns ord som framhåller trons karaktär av vila och trygghet. Gud är som en herde som skyddar sina får och för dem på bete. Gud går osynlig vid vår sida och låter sina änglar vaka över oss. I det här perspektivet framstår tron som en möjlighet att få krypa upp i Guds famn och där få känna sig villkorslöst accepterad och älskad.
Själv känner jag igen mig i det senare perspektivet. Förkunnelsen i vår kyrka och inte minst i barn- och ungdomsarbetet har under det senaste halvseklet präglats av budskapet att vi får se oss som älskade och värdefulla i Guds ögon. Risken med det här bekräftande och upprättande budskapet är emellertid att vi tar Guds välvilja för given, och tror att Guds frikännande dom ger oss en öppen fullmakt att leva hur vi vill. Det är bekvämare att betona att Gud av nåd förlåter oss, än att ta nådens förvandlande potential på allvar.
Det är här som orden nitälskan och gudsfruktan kan ge oss en välbehövlig spark i baken. Gud är inte bara vår nallebjörn, som vi kan söka skydd hos i livets stormar. Gud vill rättvisa. Gud blir arg då vi människor behandlar varandra nedsättande och då vi utnyttjar varandra. Gud vill både förlåta och förvandla oss, så att kärleken kan bli levande och konkret i ständigt nya situationer.