I måndags damp det ner ett initiativ till vårens kyrkomöte som betydligt skruvar upp temperaturen. Femton ombud – häften präster, häften lekmän – föreslår redan i vår att kyrkomötet börjar förbereda vigselformulär för ingående av äktenskap mellan par av samma kön. Samtidigt framhåller initiativtagarna att kyrkan går in för en tillvaro där den accepterar parallella uppfattningar och försöker leva med dem.
Det finns många som är fullt övertygade om att det enda kristliga och rätta är att öppna kyrklig vigsel också för samkönade par. Det finns många som är fullt övertygade om att det enda kristliga och rätta är att inte göra det. Och den konflikten kommer inte att försvinna.
Det fräscha med bakgrundstexten till initiativet är detta erkännande, som alltför sällan har hörts i den segslitna diskussionen. Debatterna har varit fulla av fula, sublima perspektivmarkörer, där en har handlat om att motståndet mot ett utvidgat äktenskapsbegrepp är något som så småningom kommer att försvinna och dö ut av sig självt. Att kyrkan ”inte ännu är redo” (men underförstått snart blir det) för en sådan lösning. Den andra sidan har anklagats för att passivt slinka med i alla världsliga slängar. Nu öppnar undertecknarna för det som kan te sig som en avgrund för dem som sätter likhet mellan helhetskyrka och åsiktsgemenskap. De. Kanske. Aldrig. Blir. Eniga. Och de kanske är tvungna att leva med detta. Och: det kanske rentav är möjligt.
Det andra välkomna konstaterandet i den teologiskt präglade, men enkelt hållna texten (som kan spåras till den stora finska väckelsrörelsen Herättäjäyhdistys styrelseordförande, teologen Jukka Hautala) är att bägge falangerna har format sina svar och motiveringar i ärligt uppsåt att söka Guds vilja. De som vill öppna äktenskapet för samkönade par motiverar detta utifrån den kärlek de ser som kärnan i evangeliet. De som motsätter sig ett sådant äktenskapsbegrepp hittar också de sina motiveringar i samma Bibel.
Därför kastar förslagsställarna fram ett beslut med en samvetsklausul för dem som inte kan tänka sig att viga alla par. Frågan är nu om bägge åsikterna kan leva i samma kyrka, trots sin övertygelse om att den andra har och handlar orätt. Nöjer man sig med att själv få handla så som ens samvete bjuder en?
Vid sidan av vad åsiktslägren tycker handlar det ju framför allt om hur kyrkan ska behandla sina medlemmar. De som lever inför Guds ansikte. Glasögonprydda. Sporttokiga. Belästa. Homosexuella. Vem sätter gränsen för vem som duger som fullvärdig i kyrkan utom kyrkan själv? Här räcker varken argumentet ”ja, därför att de andra nordiska kyrkorna gör det” eller ”nej, därför att det kan bli samarbetssvårigheter med andra lutherska kyrkor i världen”.
Beslutet fattas på hemmaplan, här bland dem som ser kyrkan som sitt hem – och för dem som vill se det som sitt fullvärdiga hem och behandlas som fullvärdiga. Ryms alla med?