Förra veckan var det bänkskuddardag. Det betyder att det är fjorton år sedan jag själv åkte omkring på ett lastbilsflak i Nykarleby med svart peruk och kladdig ansiktsfärg, utklädd till Gene Simmons.
Det var en viktig milstolpe, men jag fick aldrig den där euforiska känslan av att det som låg framför mig skulle komma att vara alltigenom underbart. Jag var nog mera ängslig än sprudlande ivrig. Jag var olyckligt förälskad, såg inte särskilt mycket fram emot att flytta hemifrån och tyckte ärligt talat att det inte var mer än ganska roligt att frysa fingrarna av sig på ett gammalt volvoflak.
Jag anade inte då att jag inom ett år skulle springa in i mannen i mitt liv på en gata i Helsingfors, att jag skulle ha fast anställning vid tjugotre och att jag fyra år senare skulle ha två barn och en fet livskris kryddad med kilovis med ångest att försöka hantera mellan luktande blöjor och bebisskrik.
Det sägs att det som inte dödar dig antagligen ger dig många ohälsosamma försvarsmekanismer och en rätt så svart humor. Det må vara en av världens mest slitna klyschor, men för mig var den sann: Livet känns så mycket mer när det varit mörkt ett tag men ljusnat. Jag är snart trettiotre men det känns som om jag för första gången i livet (i väntan på nästa kris och medveten om att ingen av oss har några garantier för någonting) är redo att kasta mig upp på det där dieselluktande flaket, strö billigt godis omkring mig och ropa: Hej livet, här kommer jag, ge mig allt du har!