Ett par dagar före jul förde jag ett samtal på ett tåg. Min bänkgranne hade flugit in från Köpenhamn för att fira jul i Seinäjoki, vilket ledde till att vi pratade om det danska språket – och i förlängningen också om det svenska.
Det min bänkgranne hade att säga om språket i sitt nya hemland var att hon försöker lära sig det men att det visat sig vara ganska utmanande – och att hon ångrar sin tidigare negativa attityd gentemot svenskundervisningen. Som tonåring förstod hon inte vad hon skulle med svenska till.
Nej, det är ganska många av oss som inte förstår vad vi ska med Europas flaggor eller sannolikhetslära eller grammatik till när vi går i skolan, men lyckligtvis brukar en del av den där kunskapen trots allt fastna på oss. Hos en del faller den sedan i allt djupare glömska, men hos en del andra lyfts den plötsligt upp till oanade höjder.
Många av oss anade kanske redan i grundskolan vad vi ville jobba med i framtiden, men väldigt få var helt säkra på var vi skulle bo och exakt vilka språk skulle komma att behöva. Livet blir sällan som man tänkt sig och även om en googling ofta kan ge information om de där europeiska flaggorna är Google ett betydligt sämre verktyg för översättning.
Att skolelever har attitydproblem när det gäller undervisningen i vissa ämnen är förståeligt. Det är däremot inte försvarbart att vuxna politiker inte har lärt sig att lyfta blicken från skolböckernas grammatiksidor och upptäckt att Finland inte bara är en del av EU, utan också av Norden.