Senaste söndag firades kyndelsmässodagen och i gudstjänsten lyftes ljuset fram både i psalmurvalet och predikan. I predikan fick vi höra att ljuset framstår allt klarare när mörkret tätnar. Jag delade kyrkbänk med en god vän som brukar säga exakt så. Våra blickar möttes och vi instämde med en bekräftande nick. Ljuset lyser trots att ondskan och respektlösheten ökar. Kärleken kallnar.
Förvånansvärt nog är alla överens om vem som personifierar ondskan. Det är Någon Annan. Inte jag. Absolut inte jag. På sociala media delar vi länkar och åsikter om Någon Annan. Någon Annan gör si och tycker så. Någon Annan har missförstått det här med yttrandefrihet och tror det betyder att det är okej att häva ur sig precis vad som helst om vem som helst. Utan att ha träfat Någon Annan IRL (i det verkliga livet) gör man personlighetsanalyser och ställer diagnoser.
Inom kristenheten beskyller vi gärna Någon Annan för konservatism, liberalism, skenhelighet, hyckleri eller fariseism.
Inte heller det berör mig. För jag beskyller ju ingen. Jag utropar: Tack Gud för att jag inte är som fariséerna! Och så händer det. Jag beskyller Någon Annan. Förlåt mig Gud. Jag har just visat vilken farisé jag är genom att skriva detta. Tack för att du förlåter.
Att mörkret tätnar betyder inte att Gud lagt sig för att sova. Han jobbar på där jag minst anar det. Det största jobbet gör han inom mig. Ser jag det ser jag också ljuset.