Vi delade bil en gång från Helsingfors till Terjärv, ganska exakt 443 kilometer, jag och mamman till en god vän till mig. Det är rätt sällan man får prata länge om viktiga saker med sina vänners föräldrar.
Vi kom in på framtidsdrömmar och hon sa: ”Jag brukar hoppas att jag ska få träffa mitt fadderbarn som jag har via en välgörenhetsorganisation. Tänk om hon någon gång som vuxen hälsar på mig och jag får se att det gått bra för henne.”
Den önskningen har stannat hos mig, lite som ett försök att behålla fokus. Det finns mycket som är viktigt i livet. Men mycket av det vi fyller dagarna med försöker jag påminna mig om att är kryddor, som muskotnöt i bechamelsås. Det är till exempel viktigt att trivas hemma, men hur viktigt är det att ha ljust och fräscht i minsta detalj? Det är viktigt att må bra, men det är sällan detsamma som en tillvaro uppbyggd kring träning.
Jag får själv plötsliga ryck då jag absolut vill tapetsera om, köpa färska örter, träna ofta och läsa inredningsmagasin. Efter ett tag brukar jag komma till en plats som känns ödslig. Och där sitter jag och frågar mig vad jag ska göra sen då, om jag någon gång kommer att sitta fantastiskt vältränad i ett rum inrett till fulländning.
Jag har nu en liten fadderflicka i Elfenbenskusten. På fotot jag fick står hon i klänning och gröna skor och tittar klokt och nyfiket på mig. Nästa gång jag ensidigt vill polera ytan i mitt liv ska jag möta den blicken och fråga mig vad jag drömmer om för framtiden.