Vi högläste ut en lång bokserie och katastrofen var ett faktum. Varför tar böcker slut, fast man älskat dem så?
Varför förvandlas vi, varför slutar vi älska det som förr var viktigt för oss?
Det var mitt barn som var ledset och ville ha svar, och jag kunde bara svara: Jag vet hur det känns, men det blir annorlunda.
Det var ju inte så tröstande, för det var precis det han inte ville: förändras, förvandlas och sluta intressera sig för det som just nu känns livsnödvändigt för honom.
När jag var barn tänkte jag, precis som han, att jag kunde få tiden att stanna i ett evigt, välsignat, oförändrat nu genom att klamra mig fast vid de ting som fanns omkring mig. Därför protesterade jag mot varje bilbyte, soffköp och bortslängda leksak.
Nu vet jag att det är förgäves, men jag vet också att det är något man måste lära sig alldeles själv, med åren. Och varför vet jag det? Döden, är mitt svar. Alla de som dött. Jag har en del av deras ting, men tingen är mer döda än de som jag älskat.
Ändå kan mitt minne få dem att återuppstå i minsta detalj: en plötslig glimt av en vårvinterdag, ett leende, en rörelse, en blick.
Och i bakgrunden, som en ton som vibrerar genom tiden, ljuder säkerheten om att det finns en plats där jag återfinner allt det förlorade: dem som dött, allt det jag älskat, allt det nödvändiga – och att all saknad där kommer att sopas bort med ett stort svisch som får oss alla att brista ut i skratt.