En god vän i ett slitsamt yrke kom häromdagen med en kommentar som tålde att stava på.
”Vi brukar fråga de nya som börjar: Vet du vad det är som ger dig kraft utanför jobbet?”
Tanken är inte att den tillfrågade ska rabbla upp sina hobbyer. Tvärtom: ”Du behöver inte säga det, men vet du själv? Huvudsaken är just det.”
Vet du? Vet jag?
För väldigt många är det lätt att plikten tar all den plats som var vikt för glädjen. Visst, det är aldrig svartvitt det heller. Ibland kan den enkla uppgiften att sortera tvätt och se maskinen snurra igång vara en ren och skär tillfredsställelse också det. Men det finns risker.
Hemmavarande föräldrar är typexemplet på dem som stuvar undan de egna drömmarna under hektiska småbarnsår. Till sin förvåning kan de märka att hyllan med det de själva ville är tom när det är dags att ta fram sin längtan igen. Lika lätt är det att fylla samma plats med jobbet, kallet, uppdraget, rollen.
Att inte hitta något svar på frågan ”vad vill jag?” är en drabbande, ensam ödemark, som kan leda till desperata försök som i värsta fall sliter ännu mer än tomheten.
Vad ger dig kraften? Talgoxen utanför köksfönstret? Stickkvällen med vännerna? Din samling av pilgiftsgrodor?
Det finns ett personligt utrymme som är ditt, bara ditt. Där bor det kraft som du och jag kan behöva.
Nej, vi behöver inte redovisa svaret. Men däremot veta det.
