En blogg där prästen Freddi Wilén skriver om sin vardag i Östnyland har väckt liv i en långkörare. Det handlar om prästernas extra jobbuppdrag eller ”keikkor” och lönen – eller den uteblivna – för dessa. När det behövs en dop-, vigsel- eller jordfästningspräst går tankarna kanske till den präst som döpt de andra barnen. Kruxet är bara att den rätta inte jobbar i ens egen församling, utan i grannförsamlingen – eller kanske inte alls.
Många frågar ändå. Många får ett jakande svar, och tar emot sin ombedda präst utan att ha en aning om att de därmed stiger in i en lucka i systemet, där prästen är gäst och främling och inte har rätt att ta betalt för sin insats. Samtidigt tackar en stor del av prästerna ja utan att tveka, därför att frågan landar direkt i den hjärterot som gör att en präst är en präst. Alltid är en präst. I stället för att pruta på kallet som präst prutar prästen på sin lön eller ger upp den helt och hållet.
Vackert så, tills realiteterna kommer emot. Ibland går det att ordna. Men systemet ger också upphov till fickor där enskilda individer hamnar i kläm. Om den populära jobbar i grannförsamlingen och gör insatserna under sin arbetstid blir det snabbt gnissel bland kollegerna ifall keikkorna resulterar i att jobbet i den egna församlingen blir oskött och faller över dem som inte är lika eftertraktade.
Om prästen gör det på sin fritid, kanske är arbetslös, har han eller hon inte rätt att få lön för sin frilansinsats, om inte den församling på vars revir gästspelet sker inte har gett grönt ljus för att de betalar det hela. Honoraret rör sig kring en hundralapp plus reseersättning. Efter skatt blir det inte så mycket i handen, mätt mot flera timmar jobb och en uppoffrad fritid och tillsammanstid med egen familj. Dessutom händer det att församlingen i fråga faktiskt inte alls vill betala för någon utsocknes.
Grundproblemet är kollisionen mellan majoriteten av medlemmarnas syn på kyrkan och kyrkans egen självförståelse. För folkkyrkomedlemmen är kyrkan en tjänsteproducent bland andra, där man snabbt tar till argumentet ”har rätt till”. För kyrkan handlar förvaltandet av sakramenten: dop, nattvard och förrättningarna om att prästerna förmedlar något som är bundet till deras ämbete – inte till deras person.
Uppdraget går utöver individen, gemenskapen går framom det individuella. Bland annat därför skyggar kyrkan för personfixerigen och slår vakt om församlingens integritet. Men försöket att sätta punkt för en diskussion som ”rimmar illa med kyrkans väsen” med gammellutherska argument kommer att mötas av en axelryckning. Det som ska vara en förklaring är fullkomligt betydelselöst för de flesta dem som hör den. Det här är den stora utmaning som folkkyrkan borde förstå, måste förstå och gå i dialog med. Låter man bli reagerar medlemmarna precis så som de numera reagerar inför alla ansiktslösa kollektiv.