Etappen över Gazaremsan låg bakom dem. Väl framme i Kairo sökte de upp sina landsmän, fick logi på helgedomens stengolv.
”Vad gör ni här? Varför åker ni inte hem?”.
Nej. För att åka hem är döden. För att någon ville dem illa, bara för att de var de. För att inte ens den minsta i familjen var trygg. Särskilt inte han. Så de sändes inte hem. De togs in i barmhärtighet, i kyffen av landsmän som bjöd hjärterum, av fromma som beredde plats där det fanns plats. De lastade det de hade i en liten båt och seglade ännu längre bort från våldet, betalade med det som de hade.
Res hem!
Säkert fick de uppmaningen. Någon gång uppmuntrande, någon gång med rynkade ögonbryn och vrede i tonen.
Ni hör ju inte hemma här!
Men de fick stanna. Som en hel familj, som fick förbli hel.
Den koptiska kyrkans tradition vårdar ömt om den heliga familjens tid som flyktingar i Egypten. Till de koptiska kvarter där synagogan stod i miljonstaden Kairo vallfärdar miljoner. Samma kopter gråter nu över kistrader med döda. Två dussin koptiska gudstjänstfirare miste livet i ett bombattentat tredje advent. Våldet slår, beskyddaren behöver i nästa stund själv skydd.
Pilgrimsleden ner till Al-Muharraq är en av de heligaste bland kopterna. Det var dit familjen sägs ha seglat på en traditionell flodbåt, med guldet, rökelsen och myrran som betalning. Den som vill över vattnen betalar. Har alltid gjort det. Ibland med sitt liv. In i e-posten rasslar BBC:s nyhet om att en italiensk domstol har dömt en tunisisk skeppare skyldig till 700 människors död.
ÅK HEM! skrålar missnöjesfinlands allra fulaste ansikte. ”Ni hör inte hit!”.
Nej. För resa hem innebär döden.
På papper stämplas (passiv form) sanningar som inte är sanna och förkunnas trygghet som inte finns. Familjen åker hem. Familjen får bara delvis stanna. Människor dör.
I läger föds fortfarande barn i decembernätter, lindas och läggs där det är varmast. I nätter i december närs fortfarande hopp – också där hopp inte har så mycket kvar att näras av. Det tänds och odlas, därför att det är det enda som gör att livet orkar ännu ett tag till, ännu ett läger till, ännu en båt till, ännu en gräns till.
Ännu ett avslag.
Julen handlar om hopp. Ser vi det? Bär vi det? Visst är det mörkt, men orkar vi? Ännu en jul, inte minst för barnets skull.