De tre följande dagarna tar jag mig haltande fram med överansträngda muskler men är ändå övertygad om att det var värt det, i år igen.
Och ni vet hur det är när man haft en onödigt lång paus från något man egentligen tycker om: Man minns att man gillar det, men man hade glömt detaljerna. Hur det känns att höra en så fantastisk låt att man måste bjuda upp en totalt okänd förare bara för att man så desperat längtar efter danssällskap till just den låten. Hur de stela benen den tredje dagen kan göra mindre ont när man dansar än när man går. Hur musik blir mycket mer än ett ljud när man rör sig till den. Och kanske allra mest: Att man kan göra ett uppehåll från något utan att glömma bort hur man gör och att man fortsättningsvis kan vara alldeles tillräckligt bra för att ha roligt medan man gör det.
Storheten i det sista slår mig allt emellanåt. Den sätts i proportion till att jag länge trodde att jag var en person som absolut inte kunde dansa och därefter under en period alltid ansåg mig vara den som dansade sämst. Ironiskt nog krävdes det ett visst mått av vana för att jag skulle bli tillräckligt avslappnad och komma till insikten om att jag kan och får dansa även om en del går på inspiration snarare än på kunskap.
Dansgolven i världen skulle vara ganska tomma om bara de som dansar bäst skulle få använda dem. Hur mycket annat avstår jag fortfarande från i rädslan för att inte vara tillräckligt bra?