– Inte före advent! sa pappa strängt när han hörde vad som hänt. Åttaåringen gick genast över på pappas sida. – Inte före advent! sa han strängt när jag plockade fram cd-skivan i bilen.
Sedan blev det min tur att välja radiokanal. Jag valde julmusik. De gnällde. Jag insisterade. Vid Mary did you know sa jag: Den här är fin, och min röst darrade när jag översatte innehållet för åttaåringen.
”Maria, visste du att din lilla bebis kommer att ge en blind man hans syn? Maria, visste du att din lilla bebis kommer att lugna stormen med sin hand? När du kysser ditt lilla barn, kysser du Guds ansikte.”
– Mamma, gråter du nu igen? frågade åttaåringen uttråkat. (Jag har förstört många kvällssagor genom att falla i tårar när det blir sorgligt.)
Jag kan inte släppa sången Mary did you know. Maria håller något så sprött och litet i sina armar. En bebis doftar på ett alldeles speciellt sätt. Hon böjer sig fram och kysser sitt barn, sin bebis. Samtidigt är han Gud. Jag lyssnar på sången och under ett svindlande ögonblick förstår jag, känner det i min egen kropp: Samtidigt barn och Gud.
Maria, visste du att din lilla bebis en dag ska komma att rida in i Jerusalem medan folket ropar ”halleluja!”? Visste du att de senare ska komma att ropa ”korsfäst!”?
Det är advent. Mamma lyssnar på julmusik och gråter.