Först ut är den finska församlingen på Drumsö, vars kyrkoherde Juha Rintamäki har stigit fram allt mer som en person som lyckas förena huvudstadsförsamlingarna kring ett nytänkande som är radikalt befriat från byråkratiska tvångströjor.
Dessutom har agerandet också attityd. ”Det att vi (församlingar) tillsammans öppnar dörrarna tvingar kanske andra aktörer att se över sitt handlande”, säger Rintamäki till MTV3:s nyheter. Han var också den som låg bakom det snabbt organiserade nätverket av församlingar som öppnade sina utrymmen för asylsökande hösten 2015, när tillströmningen var så stor att inkvarteringarna inte längre räckte till.
Från och med den här veckan går församlingarna alltså ett steg längre och ger dem som behöver tak över huvudet under den kallaste perioden. En uppskattning är att många papperslösa kommer att söka sig till de församlingar som har veckojour. Också de svenska församlingarna deltar, med början i Petrus församling som får fira en unik och annorlunda självständighetsnatt det här året.
Samarbetet har också engagerat nya frivilliga. Det är en nödvändighet för att få det hela att gå runt. Samtidigt har det aktiverat en ny skara församlingsmedlemmar. Kyrkan stiger fram som en gemenskap där det handlar mindre om prat och mera om händer. Det är en signal som är efterlängtad och som – tyvärr lite överraskande – tas emot med glad förvåning.
Lite synd, att kyrkan inte har lyckats berätta för allmänheten att det här är sådant som sitter precis i dess uppdrag. Att det där med att vandra med dem som ingenting ägde, och att mätta dem som ingenting fått att äta fanns med som ett starkt element redan i verksamhetsberättelserna från år cirka 30 e.Kr.
På senaste tid tycks samma budskap också ha väckt förvåning i den statliga förvaltningen. I början av veckan hölls biskoparnas och inrikesministeriets överläggning om kyrkoasyl. Denna är ingen juridisk konstruktion – men genom tiderna har också den världsliga makten skalat av sig maktmedlen i kyrkans portgång och böjt sig för att kyrkans drivkraft att ge behövande skydd och fristad har rötter som sträcker sig långt djupare än det som kan lagstiftas om. Vapen och hästar har därför hejdat sig utanför, om än motvilligt.
Det finns därför inget annat svar på kanslichefens tidigare råd till kyrkan att inte hjälpa papperslösa och avvisade asylsökande, än det som mycket riktigt gavs vid mötet i måndags: Att kyrkan vill handla i öppenhet mot myndigheterna. Men att den utifrån sin ståndpunkt alltid måste vara beredd att ge dem som är i nöd den akuta hjälp de behöver, har de papper eller ej.