Han är sällan huvudpersonen i drömmen, han råkar mest vara med på ett hörn. Han är aldrig arg. Han känns oftast stor, lång – fastän jag själv inte är någon stump direkt. Jag blir alltid glad när jag drömmer om honom och dagen efter återvänder jag ofta till honom i tanken.
I en av drömmarna möts vi hemma i mitt föräldrahem. Rummen är ljusa och varma. Han är frisk och brunbränd, klädd i en ljus kostym. Jag är vuxen. Jag berättar om allt som hänt, vad jag håller på med, om min familj och mina barn. Han lyssnar och verkar väldigt stolt och glad för min skull.
Pappa dog när jag var 18 år – han var sjuk, jag var ung. Jag lärde aldrig känna honom som vuxen utan kommer alltid att ha ett barns förhållande till honom. Det tycker jag också mina drömmar visar. För mig är han mer en känsla av varm närvaro, en stor och vänlig person som hejar på mig i alla väder. ”Det är som om klockan stannat när du inte är hemma”, brukade han säga till mig.
På farsdag tänker jag på honom och på mitt eget föräldraskap. Hur uppfattar mina barn mig? Närvarande? Knappast. Aldrig arg? Skojar du?!
Jag säger inte att min pappa borde fått medalj för sitt föräldraskap, men jag tror att han lyckades bra med de viktigaste. Han fanns där, han var kanske inte huvudpersonen, men alltid med på ett hörn. Jag kan inte minnas att han någonsin skulle ha varit arg på mig. Och han var alltid stolt över vad jag gjorde.