”Historielöshet är oerhört farligt. Folk minns inte ens sitt eget telefonnummer längre.” Det sade jazzlegenden Heikki Sarmanto när jag intervjuade honom här i veckan.
Hur motverkar vi historielösheten? Läs på, läs mycket, läs mera. Också sådana böcker som inte bekräftar din egen ståndpunkt. Våga ställa frågor, undvik färdiga svar.
Den här linjen var biskop emeritus Mikko Heikka inne på när han talade på Bokmässan i Helsingfors. Ett dominerande drag i vår kultur, menar Heikka, är tendensen att anse att det man själv råkar tycka och tänka alltid är det som är rätt (”Jos minä ajattelen näin, se on totta”).
Svenska språkrådet tog med ”faktaresistens” på nyordslistan 2015 och ordet beskriver det här fenomenet, det vill säga en ovilja att lyssna på fakta, argument och andra synvinklar eftersom man är så övertygad om förträffligheten i ens eget sätt att se på saken. Lägg till bara en liten gnutta stolthet, och loppet är kört.
Vems fel är det att det blivit så här? Det är vårt, säger Heikka. För att det finns så mycket som vi glömt. För att vi som vill värna om det han kallar ”arvet från antikens civilisation” frivilligt trätt in i biroller och låtit andra aktörer växa sig starka.
Dags att genomskåda de snabba svaren, fram med lite helt vanlig hederlig bildning i stället. Naturligtvis kan en bildad människa också ha fel, men risken är lite mindre. Vår gemensamma uppgift är att komma ihåg.