Jag skriver listor när jag blir stressad: franska streck för allt jag ska göra. Det känns så uppmuntrande att få stryka över den ena avklarade uppgiften efter den andra. Ibland skriver jag till och med in något jag redan har gjort på listan, och stryker strax över det, bara för tillfredsställelsen.
Jag har också en lista över Onödigheter. På toppen konkurrerar sådana uppenbara idiotier som separat sommar- och vintertid och det där osannolika trafikmärket som efter varenda tunnel på motorvägen mellan Åbo och Helsingfors talar om att tunneln du nyss körde igenom nu har tagit slut. Jag menar: borde jag alls få ha körkort om jag inte redan har insett den omständigheten?
Längre ner på min lista finns mer seriösa onödigheter, vissa med ett frågetecken. Böckerna, till exempel. De som min man och jag så ivrigt samlade på oss ända upp i 40-årsåldern. Plötsligt inser man att en stor del av dem inte fyller någon annan funktion än att stå i bokhyllan. Kan en bok vara onödig? Det är en lätt hädande tanke - men vi börjar väga åt att en hel del ägodelar har en plats på listan över onödigheter.
Intressant är att jämföra sin egen lista över onödigheter med andras: Vad är onödigt för dig men oumbärligt för mig? I ljuset av den senaste tidens debatt har jag frågat mig vad som borde finnas med på vår kyrkas lista över onödigheter.
Ska den kyrkliga vigseln faktiskt stå på den listan? Jag vet att det fungerar så i många länder: borgerlig vigsel för alla och så en välsignelseakt i någon kyrka om man vill, och jag har varit med om väldigt vackra välsignelser av ingångna äktenskap. Men alla de par som verkligen vill vigas i kyrkan? Det är fråga om en massa människor, en av kyrkans stora, betydelsefulla kontaktytor till sina medlemmar. Varför skulle kyrkan föra upp vigseln på listan över onödigheter, bara för att åsikterna går isär om vilka par som får vigas? Dubbla ceremonier höjer ribban för att ett par alls ska vända sig till kyrkan.
Vid de stora vägskälen i livet stannar vi upp, och känner fläkten av helighet. Det gäller också de vägskäl som inte är officiella sakrament. Också den som inte brukar söka sig till kyrkan kan just då känna att man vill ta de första stegen på den nya vägen tillsammans med Gud, vill att hela ceremonin ska handla om mer än byråkrati och juridik. Vigslar och konfirmationer är idag två av vår kyrkas mest frekventerade och värdefulla mötesplatser för dess medlemmar.
Jag hör till dem som hoppas på den dagen då alla par som vill ingå äktenskap får göra det på lika villkor. Men inte genom att jämlikt frånta alla par rätten att vigas inför Guds altare, utan genom att låta alla vigas där. På listan över onödigheter hör vigseln inte hemma.