Det var en ny form där idéer skulle kunna kastas fram, korsbefruktas och få nya samarbetspartners. Allt i en anda av att hitta smarta, kostnadseffektiva lösningar för kyrkan.
Bland rätt många digitala projekt fanns en ström av satsningar där lokalförsamlingar spänt sina muskler, ofta med frivilligkrafter, för de asylsökande. Det är trots allt främst till huvudstadsregionen de kommer. Antingen när de beviljats uppehållstillstånd eller när de fått avslag och väljer att försvinna. De papperslösa, vars antal innehåller ett stort mörkertal, är i allra högsta grad en faktor som påverkar hur helsingforsarnas verklighet kommer att se ut och utvecklas. Och helsingforsarnas verklighet är kyrkans verklighet.
Eller borde man tala om verkligheter? Medborgarorganisationerna känner en växande oro för vad den nuvarande migrationspolitiken kommer att medföra. Vid sidan av det civilsamhälle som regleras av lag och ordning växer det upp ett skuggsamhälle, där människor utan ID konsekvent väjer undan det som kräver officiella papper: sjukvård, konton, boende, ordningsmyndigheter.
Samtidigt finns det krafter som nog axlar de uppgifterna. Självutnämnda ekonomister och ordningspatruller sätter upp sina egna regelverk, utan hänsyn för Finlands lagar för dem som inga andra tryggheter har. Vad det betyder för de papperslösas grundläggande mänskliga rättigheter, deras ekonomiska trygghet, deras yttrandefrihet är det naivt att ha illusioner om. Lika naivt är det att tro att den reglerade verkligheten inte skulle drabbas av skuggvärldens bekymmer, förr eller senare.
Därför var det enda som klack till på allvar på Luthersatsningen inte alls ett färdigtänkt förslag, utan ett hugskott från en av talarna, businessängeln och stjärninvesteraren Riku Asikainen. Han undrade varför kyrkan inte kunde ge de papperslösa identitetshandlingar när staten vägrar. Det vore en kyrka i hans smak.
I andras också, tydligen. Inlägget väckte tankar. Vad om? Kunde kyrkan i Helsingfors utfärda egna ID:n för papperslösa? Garantier för sjukvård, bostad, barnomsorg? Nätverken finns ju. Plötsligt satt både en och annan i bänken och grubblade över ett ”tänk om …” och funderingarna har enligt uppgifter också gått vidare bland beslutsfattare i samfälligheten.
Det hade konstaterats tidigare under kvällen. De galnaste och mest radikala idéerna kan visa sig vara rätt. Teologiskt sett, trots den lutherska tvåregementsläran, är det svårt att inte se det kristliga i handlingen. Att ge någon namn och identitet, och ett visst mått av skydd i en skyddslös tillvaro borde rimma med kyrkans uppdrag. Det blir intressant att se om förslaget verkligen får kropp.
Om inte annat skulle det ge uttrycket ”kirkkokansa” eller ”kyrkfolk” helt nya dimensioner.