Det var allt jag behövde gräma mig över den dagen. Absolut inget annat. Alla dessa vanliga dagar gör mig ofta så förundrad. Att jag får klä på mig, äta min frukost, pussa man och barn hejdå och vara tillfreds. För jag hör nämligen till dem som ofta tänker att allt kunde vara helt annorlunda.
Lisa Nilsson sjunger ”Brista. Snart kan allting brista. Det sköra är så skört ...”
Det blev en dag då jag fick välja om jag vänder om och hämtar min telefon. Jag behövde inte gå och vänta på besked från någon allvarlig läkarundersökning, jag behövde inte sitta i bussen med en stor klump i magen av oro över mitt barn som inte verkar må bra, jag behövde inte vara rädd för att ...
Att bo i gränslandet mellan tacksamhet och katastroftankar är inte alldeles lätt. Jag vet förstås att det är viktigt att inte ta något för givet, och samtidigt kan jag inte gå och vara rädd för att taket ska braka in över mig vilken minut som helst. Jag har aldrig gillat uppmaningen att vi ska leva vår dag som om den var vår sista. Hur skulle det se ut? Jag skulle hellre säga: Försök att acceptera kaos och lev så gott du kan. Eller som Lisa Nilsson också sjunger: ”Leva. Måste våga leva. Måste våga ta det som en människa.”
Det är svårt att formulera vardagstacksamhet utan att ramla i klichédiket med ett carpe diem-utrop. Så jag säger bara lågt för mig själv: Tack för ännu en vanlig dag. Må många sådana vänta mig kring hörnet.