Vore tåget inte nitton minuter försenat skulle man nästan kunna tro att vi var på himmelsfärd.
Prästerna och jag är på väg hem efter två dagar i Åbo. Där har det varit synodalmöte.
Synodalmöte? Ännu en av dessa kyrkliga tungvrickare som öppnar sig endast för de invigda? Kanske det. Men nu vet jag åtminstone lite vad det handlar om.
Präster är nyckelordet. Det är på synodalmötet de alla träffas vart sjätte år. Mötet är så viktigt att kyrkolagen ålägger biskopen att sammankalla prästerna i stiftet till detta möte. Men man får hoppas att de träffas också däremellan.
Och nej, det är inte pressen biskopen sammankallar. Det fick jag höra av hjälpsamma präster som undrade varför pressen trots det var med på mötet. Ändå fick vi vara med på ett hörn, det är jag både glad och tacksam över. Inte minst för att få träffa både gamla vänner (bland andra en barndomsvän jag inte träffat på fyrtio år) och göra nya bekantskaper bland prästerskapet.
Det som jag tar med mig från detta möte är framför allt en vi-anda som jag tyckte mig se bland prästerna. Att åsikterna går i sär bland dem, till och med ganska kraftigt ibland, är ingen hemlighet. Inte minst i fråga om den nya äktenskapslagen och hur kyrkan ska agera då lagen godkänts. Men jag hörde inga hårda ord utan jag tyckte mig se en ömsesidig respekt.
Det finns ett hopp trots allt.