Vi värderar oupphörligen både oss själva och andra. Eftersom vi saknar riktiga verktyg för en sådan uppgift så använder vi oss av det vi är mycket skickliga på - att jämföra.
Förmågan att kunna urskilja små nyansskillnader är en oerhörd resurs som vi mer eller mindre tar för givet. Att lära sig att stämma ett piano kräver mycket träning, men så gott som alla kan fascinerande nog ange vilken av två strängar som ljuder fraktioner av ett tonsteg högre eller lägre än den andra. Och om vi med fingertopparna känner på pappersremsor av olika tjocklek - variationer på några tiondedelar av en millimeter - så kan vi mycket snabbt ordna dem från den tunnaste till den grövsta.
Men ingen kan ange alldeles exakt tonhöjd för en ensamt ljudande sträng, eller alldeles exakt tjocklek för en enskild pappersremsa - inte ens ett underbarn eller den speciellt tränade. Vi är inga kalibrerade mätinstrument, vi är sinnliga varelser. Vi är inte skapade för att avläsa och notera, utan för att känna och uppleva.
I vår relativa värdering kan vi bli grundlurade, alldeles på egen hand. Lyssnar vi på musik och vrider upp diskantkontrollen låter allt genast skrikigt, vasst och gällt. Sedan börjar öronen långsamt anpassa sig. Vrider vi senare kontrollen tillbaka till neutralt läge låter musiken plötsligt väldigt dov. Vi har vant oss, vi jämför, vi relaterar till den tidigare upplevelsen. Det tidigare normala låter nu onormalt.
Låt oss säga att jag åker med en liten utombordare i skärgården och möter en lyxjakt som är på väg in mot hamn. Faller värdet på min båt när vi möts? Blir den mindre värdefull just där och då? Om inte, varför bygger då så ofta vår egen självkänsla på ögonblick av jämförelse, på den subjektiva upplevelse vi har när vi placerar oss sida vid sida?
För jämför det gör vi, och i synnerhet till vår egen nackdel. Jag är inte lika smart. Inte lika begåvad. Inte lika vacker.Inte lika god. Inte lika framgångsrik. Inte lika lycklig.
För att inte gå under haglar sedan superlativen när vi beskriver oss själva och det vi upplevt: Den bästa semestern någonsin. Den finaste sommaren. Det härligaste gänget. Den lyckligaste stunden i mitt liv.
Diskantkontrollen i reklam och marknadsföring är sedan länge placerad i max-läge. Vi har vant oss vid detta nya normala, och i jämförelsen luras vi lätt att tro att det som ljuder inom oss är dovt och utan briljans.
Så vad är vi då värda? Lika mycket som andra, varken mer eller mindre. Vi är alla ovärderliga. Allt annat är bruset från jagande efter vind.