Tanken att barn slutat läsa, att vuxna slutat läsa, fyller mig med en sorg som är jämförbar med att en kontinent sjunker ner i havet och drar med sig en värld av kulturer i djupet. Ja, det är som den där scenen i Star Wars när dödsstjärnan förintar prinsessan Leias hemplanet och miljoner röster tystnar för evigt.
Utan böcker, förstår ni, hade jag inte varit jag. Jag hade inte överlevt tonåren utan böcker – åtminstone inte utan att sjunka ner i en depression. Böckerna är medicin mot alla känslolägen. Kom till mig och berätta vad som felas dig och jag ska säga dig vad du ska läsa. Medelålderskris kanske, är du i kläm mellan jobbiga föräldrar, drömmarna om vad du ville med ditt liv och barn som du älskar, men som nästan är för mycket för dig? Knausgård. Läs Knausgård.
Eller lider du av obesvarad kärlek? Läs Lena Andersson, jag lovar att det hjälper. Utanförskap? Charlotte Brontë är svaret. Har grannen större bil och pratar skit om ditt barn som gift sig med en odåga? Jane Austen är din räddning.
Böckerna har fört mig utomlands, bort från mig själv, låtit mig leva tusen andra liv och få uppleva den stora kärleken hundratals gånger. Jag slår upp första sidan och världen uppstår på nytt. Det är ett mirakel.
Sluta inte läsa. Sluta inte!
